Senaste inläggen

Av Jenny Mahlberg - Tisdag 17 feb 18:44

Nu var det ett tag sedan igen. Livet rullar på. I helgen har vi haft en liten fest. Patriks födelsedagsfest. Den blev riktigt lyckad. Stundvis så skrattade jag så jag hade kramp i magen. Vilka vänner vi har!!

Vi har gjort lite andra roliga saker också sen sist. Vi har varit till Malmö. Patrik har jobbat 25 år och vi fick gå på en bankettmiddag. Fick flyga ner och bo på hotell. Inte så tokigt. Trevligt sällskap hade vi också.

En av dagarna där nere åkte vi över till Danmark. Inte det bästa vädret direkt, men trevligt ändå.

Agnes har åkt slalom, skridskor, varit på bio och gjort en massa andra roliga saker. Lite bilder....

 

     

 

Sist skrev jag om bedövningssprutan jag fick av ortopeden. Den hjälpte lite grann. Den värsta värken försvann. Det gjorde fortfarande ont när jag lyfte, men udden av värken försvann. Ni anar inte vad skönt det var. Det höll i sig i två veckor så nu är det tillbaka igen. Har en telefontid med läkaren den 24:e.

Så..ja..följetongen fortsätter...

 

Agnes har varit hemma med feber idag. Hostar och snorar. Hon var inte riktigt med på att vara hemma idag. Hon skulle ju följa med Ottilia hem. Men hon hade inte så mycket att välja på direkt. Blir hemma i morgon också.

Vintern som är är inte mycket att hurra över direkt. Lite snö, plusgrader och blåsväder. Inget skoterväder direkt. Det får en att längta till sommaren. Igen. Värmen.

 

Nu ska jag försöka få febertjejen att komma och mysa med mig i soffan.

Skickar er en stor kram och en liten selfiebild   .

   

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Tisdag 20 jan 12:52

Det här med handlederna är en låååååång följetong. Igår var jag till Sundsvall igen. Träff med ortopeden.

Nu har han bedövat en nerv som går till handleden. OM detta hjälper så kapar han av den nerven sen. Man behöver den tydligen inte. Som blintarmen ungefär. Jag håller mina tummar hårt, hårt för det här nu.

Man ska inte säga det högt för då slutar det väl. Men det känns bättre. Kände på en gång att värken lättade. Kan röra handen mer än vad jag kunde tidigare. Han lade bedövningen på höger hand eftersom den har varit värst. Kände när jag körde hem att det kändes helt annorlunda. Så jävla skönt!

Enda nackdelen är att nu känner jag var grymt ont det gör i vänsterhanden...

Har inte riktigt trott på det där att om man gör så det gör ont någonannan stans än där det verkligen gör ont så glömmer man smärtan där. Men så är det kanske. Kommer ihåg att jag blev erbjuden det som smärtlindring när Agnes föddes. De kunde spruta in nått under huden så det gjorde ont nånannan stans. Vägrade. Men man kanske skulle ha tagit det då ändå. 

Läkaren sa att jag ska skriva dagbok om hur det känns varje dag. Så ska han ringa om en månad. Så fortsättning följer....

 

Annars är det som vanligt här. Lite snö. Ingen riktig vinter. Magsjukan går på skolan. Skulle ha varit med Agnes på skolan idag, men jag avvaktar till nästa vecka. Vill inte ha magsjuka. Huvva.

I helgen vart det lite skoteråkning, grillning och pulkåkning. Mysigt. Inget kanonväder, men mysigt ändå.

Längtar till de där varma, soliga vårdagarna. Då man kan sitta i en snödriva. Sitta där och bara njuta.

     

Längtar till sommaren också. Den "riktiga" värmen. Om ett halvår kasnke vi sitter där på Sandudden igen.

 

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Onsdag 7 jan 19:53

Ett nytt år. Men hur summerar  man det år som passerat?  Man hinner göra mycket på ett år. Man hinner känna mycket under ett år. Svårt att summera året med ord. Svårt att hitta de rätta orden. Jag har lärt känna nya mäniskor som jag numer ser som mina närmsta vänner. Jag har sett min underbara vän gifta sig. Och satan vilket roligt bröllop. Jag har fått varit med på dop och andra festligheter. Mitt år har nog varit rätt så bra måste jag säga. Men har som sagt lite svårt att sätta ord på det. Så vi tar lite bilder istället.

 

               

                 

 

                     

                               

               

       

   

   

Lite av vad vi gjort under 2014. Ska bli bättre på att uppdatera. Böttre på att ladda upp foton.

Hoppas ni hade en lika mysig jul och nyår som vi hade.

Kram på er och gott nytt år!!!!!


Av Jenny Mahlberg - 11 december 2014 20:19

Tiden går grymt fort. Snart är det jul igen. En jul som ser ut att bli utan snö. Man får inte samma julkänsla när det inte är nån snö. Men det är ju nästan två veckor kvar så lite kanske hinner komma.

Agnes har levererat sin önskelista. Med orden att det är helt okej att köpa sånt som inte står på listan också. Sen fyller hon ju år strax efter jul också.

Den 7 Oktober var jag till ortopeden i Sundsvall. Fick kortisonspruta och läkaren skulle ringa efter tre veckor. Tror ni han ringde...

Härrom dan ringde jag mottagningen och ifrågasatte varför han inte har ringt. Så då fick jag en telefontid idag. Och då ringde han faktiskt. En timme innan utsatt tid. Han sa att han inte vet vad han ska göra nu när kortisonet inte verkat nått. Ska bli kallad till en tid hos honom igen. Blir såååå less. Då ska man vänta igen.

Blir bara matt. Skulle kunna säga några väl valda ord om alla denna jävla väntan. Men jag orkar inte. De lyssnar ändå inte. Det blir inte bättre. Så vi får se vad han tänker hitta på nu då.


Annars rullar livet på som vanligt. Inga större händelser direkt. Mysiga kvällar med vänner och just ny lite julpyssel. Idag har vi bakat pepparkakor med goda vänner. Ett pepparkakshus har vi fått till och på Söndag ska vi göra ett till. Med Malin.

Agnes har börjat i Judo. Det tycker hon är jätteroligt. Och det är roligt att titta på när de tränar. Så det hoppas jag att hon fortsätter med. 

Har ni hört "Fuck Cancerpodden"?    Om ni inte gjort det så gå in på deras hemsida och lyssna. Så bra. Så viktig. Tårarna sprutar ibland, men det gör inget. Det är nyttigt att gråta ibland.


Av Jenny Mahlberg - 1 november 2014 20:53

Jag brukar kunna se nått positivt i allt. Men efter läkarbesöket så föll jag lite. Och sen var det begravning och en massa andra grejer som inte var så positiva. Men ibland så måste man få falla. Man måste få vara lite nere ibland. När det kommer tråkiga saker så brukar jag försöka tänka att jag dör iallafall inte av det. Det är inget farligt. Man kan bli fruktansvärt ledsen, men man dör inte. Lite fånigt, men det är så jag ser på det.

Den här veckan har Agnes höstlov. Och vi har verkligen kunnat ladda våra batterier. Utflykter och umgåts mycket med våra vänner. Vi gjorde en utflykt till Granvågsniporna. Uppskattat av både barn och vuxna. Grillade korv och barnen sprang runt och lekte. Inget kanonväder, men vad gör det. Finns inget godare än att äta mat man tillagat utomhus.

 

I Torsdags hade vi en liten Halloweenkväll här hemma. Vi har pratat ett tag om att det skulle vara roligt att göra nått Halloweengrejs med barnen. Så vi var fyra stycken som bjöd in lite kompisar och deras barn. 22 barn blev det. Det kom häxor, spöken, zombies och även Stålmannen gjorde ett besök. Vi grillade korv ute. Barnen fick gå en liten frågeslinga där de fick samla in nycklar. Sen fick de gå fram till den läskiga häxgubben, eller vad man nu ska kalla honom. Häxgubben hade en stor kista. Med hjälp av sina nycklar fick barnen försöka ta sig in i kistan och ta skatten. Sen hade vi gjort en liten spökslinga i skogen. Marschaller med jämna mellanrum och här och var stod föräldrar och skrämde barnen. Jag tog ett lakan och var ett spöke. Hoppade upp ur ett dike och jagade barnen. Så roligt att höra deras glada skratt, se deras ögon lysa. Se deras skräckblandade förtjusning. Agnes var så nöjd när kvällen var slut. Frågade mig om vi kunde göra om det nästa år. Ett barn sa att det var den bästa dagen i livet. Det blev riktigt, riktigt lyckat!

 


Igår var vi på middag hos vänner. God mat, god dryck och gott sällskap. Stundvis skrattade jag så jag hade kramp i både magen och kinderna. Det blev lite musiktävling och lite spontandans. Vi gick hem vid kvart i ett inatt och somnade som stockar. Agnes sov hos mormor och morfar. Hon ringde när hon skulle gå och lägga sig för att säga godnatt. Och berätta att hon spelat kort med morfar.

- Mamma, jag skulle fuska och stoppa korten i fickan men morfar såg mig!!

Det är nog morfar som lärt henne fuska. Han fuskade jämt när vi spelade kort när vi var små.

Idag har det inte blivit mycket gjort. Skitväder. Snöblandat regn. Kallt. Grått. Igår på middan hade värden gjort ett litet bildspel från i sommras. Bilder från våra dagar på Sandudden. Det fick en att längta efter värmen igen. Även om vintern också är mysig så är sommaren nog bäst. Hoppas nästa sommar blir lika bra som den som varit.

Till veckan är det skola igen. Agnes har utvecklingssamtal. Veckan innehåller möten och grejer. Måste till Sundsvall och justera mina nya glasögon. Blir alldeles snurrig i huvet av dem. Ringde ner till butiken och hon sa att eftersom jag har så starka glas så kan det räcka att de är liiite sne så ser man konstigt. Jag hämtade ju inte ut dem själv så de kunde inte justera dem då.  Influensasprutan måste jag ta också. Mindre roligt...

Förrut fick jag alltid panik när det ringe från skyddat nummer. Skyddat nummer = sjukhuset. Förra veckan ringde det från just skyddat nummer. Tänkte inte så mycket på det. Svarade. Människan i andra sidan säger att hon ringer från Infektionskliniken i Umeå. HJÄLP!!!!!  PANIK!!!!!  Men hon var ganska snabb med att säga att jag inte behövde bli rädd. De hade inga uppgifter på att jag tagit om alla barnvaccinationer, de hade inga uppgifter på det. Och sen påminde hon mig om att gå och ta influensavaccinet. Så det är väl bäst jag gör det då....

Av Jenny Mahlberg - 9 oktober 2014 09:12

Tisdagens besök hos ortopeden var inget lyckat besök. Han sa inte det jag ville höra. Han sa det jag bävade för att han skulle säga. Han tror inte att en operation hjälper mig. Han ser inga garantier på att det blir det minsta bättre. När de ser en sån här skada brukar det bero på ett trauma, att man slagit sig. Jag har inte gjort det. De vet inte vart det kommer från eller vad de ska göra. Han har inga idéer....

Man kan gå in och stabilisera ledbandet, men det medför att man får sämre rörlighet i handen. Och det med att han inte vet om jag blir av med värken eller inte gör att han inte vill operera.

Han ville testa om det lindrar nått med en kortisonspruta in i leden. Förra sprutan jag fick sprutades för senorna. Nu skulle han IN i leden. Behöver jag säga att det gjorde ont?

Det sägs att om det gör ont så har man träffat rätt. Så då måste han verkligen ha träffat rätt. Det kändes nästan som att ta benmärgsprov när inte bedövningen har tagit. Inte så skönt med andra ord.

Full effekt av kortisonet har amn efter två till tre veckor. Så ortopeden ska höra av sig sen och kolla om det hjälpt. Frågade vad vi gör om det inte hjälper. 

- Jag vet inte.... , svarde han.

Frågade om smärtkliniken. Han trodde inte att de kunde hjälpa mig för de jobbar mest med närvskador sa han. Men han kunde inte sitta och säga rakt av att de inte kunde hjälpa mig så jag ska få en remiss dit om detta inte hjälper. Så nu väntar vi igen då...

Jag brukar inte bryta ihop. Jag brukar kunna hålla ihop. Men det kunde jag inte när jag åkte därifrån. Grinade hela vägen hem. Varför i helvete ska det va så svårt att få riktig hjälp för?

Visst, de kanske inte vet vad det beror på eller vad de ska göra. Men de måste väl kunna göra nånting? Jag är väl inte ensam om detta i hela Sverige? 

Pest och pina. Och sprutan gör att man har extra ont i några dagar. Så den saken spär på lite också. 

Och idag ska jag på begravning också....

Av Jenny Mahlberg - 6 oktober 2014 09:47

Är det nått jag lärt mig sedan jag var sjuk så är det att vänta. Vänta, vänta, vänta....

Man ska vänta på provsvar, läkare, undersökningar och allt förbannat. Har nu väntat i ett halvår på att få komma på återbesök hos ortopeden. Och i morgon är det dags ÄNTLIGEN.

Jag vill åka dit. Samtidigt är jag rädd att han säger att det inte går att göra något åt. Att jag får leva med det här. Hela tiden. Han sa förut att han kan göra så jag inte har ont i vila. Jag gör VAD SOM HELLST för att inte ha ont i vila. Skitsamma om det gör ont när jag lyfter. Får väl ge faan i att lyfta då....

Hoppas denna dag går fort så det blir i morgon. Men det gör den nog. Ska spendera den med Sandra, Märta och Ines. Och tiden går ju fort när man har roligt.

 

Igår var det en person som sa att det måste vara roligt att fortfarande umgås med nån som som umgicks med när man var liten. Och det är det. Man vet allt om varandra, har delat allt, känner varandra utan och innan. Ibland tittar vi på varandra och vi vet vad den andra tänker. Ibland innan den andra har tänkt det. En sån vänskap är ovärderlig. Värmande, kärleksfull och ovärderlig. Går inte att beskriva med ord. 

När jag gjorde transplantationen och låg i Umeå satte Sandra sig på bussen och åkte dit. Satt och tittade på film med mig en hel dag och sen tog hon bussen hem igen. En liten sak för många. En stor sak för mig.

Vi sa inte mycket. Bara satt där, bredvid varandra. Behövdes inga ord. Vänskap behöver inga ord.....

Av Jenny Mahlberg - 30 september 2014 14:13

Det har gått ännu ett år. Det har gått fyra år. Fyra år sedan transplantationen. Det är svårt att förklara, men den här dan är speciell på nått sätt. Det bara är så. Även om jag inte hade några sjuka celler när jag gjorde transplantationen så känns det som att det var den som gjorde så allt vände. Inte ett enda bakslag. Inte ett enda. Det måste man ju bara hoppa upp och jubla över!!

Gör inget speciellt idag. Orkar inte göra nått idag. Gjorde inget igår heller. Och definitivt inget i Söndags.

I Lördags var vi på dubbel 40-årsfest. Och jag känner av den än. Känner mig inte helt hundra. Det blev liiiite för mycket vin. Men satan i gatan vad roligt det var. Har träningsverk av allt dansande. Och av allt skrattande. Klädkoden var "80 års tema". Vi skulle alltså klä oss som åttioåringar. Och jag tycker att alla på festen hade lyckats. Gud så vi skrattade åt varandra. Och en i sällskapet bjöd lite mer på sig själv då HAN klädde ut sig till HON. Många skamliga förslag fick han under kvällen. Men alla var nog impad över att han vågade. Ja...det var länge sedan man var på en så rolig fest. Bra musik, bra mat och framförallt bra sällskap.

Den här sommaren har jag lärt känna två pinglor som verkligen förgyller mitt liv. Som vi har skrattat denna sommar. Spelar ingen roll om vi gjort roliga saker eller bara suttit bredvid varandra och hängt så har vi skrattat. Känslan när man lär känna nya människor och man verkligen klickar är härlig. 

Ni kan få se en bild på hur fina vi va i Lördags....

 


Annars så händer det inte så mycket. Inget jobb i sikte än. Har inte hört nått från handläggaren på arbetsförmedlingen än. Hon skulle höra av sig när hon fått svar av sin chef om jag får gå den där administrativa utbildningen. Så det är bara att vänta. Som vanligt...

Agnes fortsätter med sitt trummande. Hon går på sina danser och hon älskar fortfarande skolan. Vill gärna ha med sig kompisar hem varenda dag. Hon säljer jultidningar. Siktar som vanligt på nått i de första kategorierna. Sminkboxar som vanligt. Jippie....

Nu ska jag försöka göra nån nytta idag. Det känns som att det kommer dröja vääääälldigt länge innan jag dricker vin igen... 

 


Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Gilla bloggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se