Senaste inläggen

Av Jenny Mahlberg - Torsdag 9 okt 09:12

Tisdagens besök hos ortopeden var inget lyckat besök. Han sa inte det jag ville höra. Han sa det jag bävade för att han skulle säga. Han tror inte att en operation hjälper mig. Han ser inga garantier på att det blir det minsta bättre. När de ser en sån här skada brukar det bero på ett trauma, att man slagit sig. Jag har inte gjort det. De vet inte vart det kommer från eller vad de ska göra. Han har inga idéer....

Man kan gå in och stabilisera ledbandet, men det medför att man får sämre rörlighet i handen. Och det med att han inte vet om jag blir av med värken eller inte gör att han inte vill operera.

Han ville testa om det lindrar nått med en kortisonspruta in i leden. Förra sprutan jag fick sprutades för senorna. Nu skulle han IN i leden. Behöver jag säga att det gjorde ont?

Det sägs att om det gör ont så har man träffat rätt. Så då måste han verkligen ha träffat rätt. Det kändes nästan som att ta benmärgsprov när inte bedövningen har tagit. Inte så skönt med andra ord.

Full effekt av kortisonet har amn efter två till tre veckor. Så ortopeden ska höra av sig sen och kolla om det hjälpt. Frågade vad vi gör om det inte hjälper. 

- Jag vet inte.... , svarde han.

Frågade om smärtkliniken. Han trodde inte att de kunde hjälpa mig för de jobbar mest med närvskador sa han. Men han kunde inte sitta och säga rakt av att de inte kunde hjälpa mig så jag ska få en remiss dit om detta inte hjälper. Så nu väntar vi igen då...

Jag brukar inte bryta ihop. Jag brukar kunna hålla ihop. Men det kunde jag inte när jag åkte därifrån. Grinade hela vägen hem. Varför i helvete ska det va så svårt att få riktig hjälp för?

Visst, de kanske inte vet vad det beror på eller vad de ska göra. Men de måste väl kunna göra nånting? Jag är väl inte ensam om detta i hela Sverige? 

Pest och pina. Och sprutan gör att man har extra ont i några dagar. Så den saken spär på lite också. 

Och idag ska jag på begravning också....

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Måndag 6 okt 09:47

Är det nått jag lärt mig sedan jag var sjuk så är det att vänta. Vänta, vänta, vänta....

Man ska vänta på provsvar, läkare, undersökningar och allt förbannat. Har nu väntat i ett halvår på att få komma på återbesök hos ortopeden. Och i morgon är det dags ÄNTLIGEN.

Jag vill åka dit. Samtidigt är jag rädd att han säger att det inte går att göra något åt. Att jag får leva med det här. Hela tiden. Han sa förut att han kan göra så jag inte har ont i vila. Jag gör VAD SOM HELLST för att inte ha ont i vila. Skitsamma om det gör ont när jag lyfter. Får väl ge faan i att lyfta då....

Hoppas denna dag går fort så det blir i morgon. Men det gör den nog. Ska spendera den med Sandra, Märta och Ines. Och tiden går ju fort när man har roligt.

 

Igår var det en person som sa att det måste vara roligt att fortfarande umgås med nån som som umgicks med när man var liten. Och det är det. Man vet allt om varandra, har delat allt, känner varandra utan och innan. Ibland tittar vi på varandra och vi vet vad den andra tänker. Ibland innan den andra har tänkt det. En sån vänskap är ovärderlig. Värmande, kärleksfull och ovärderlig. Går inte att beskriva med ord. 

När jag gjorde transplantationen och låg i Umeå satte Sandra sig på bussen och åkte dit. Satt och tittade på film med mig en hel dag och sen tog hon bussen hem igen. En liten sak för många. En stor sak för mig.

Vi sa inte mycket. Bara satt där, bredvid varandra. Behövdes inga ord. Vänskap behöver inga ord.....

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Tisdag 30 sept 14:13

Det har gått ännu ett år. Det har gått fyra år. Fyra år sedan transplantationen. Det är svårt att förklara, men den här dan är speciell på nått sätt. Det bara är så. Även om jag inte hade några sjuka celler när jag gjorde transplantationen så känns det som att det var den som gjorde så allt vände. Inte ett enda bakslag. Inte ett enda. Det måste man ju bara hoppa upp och jubla över!!

Gör inget speciellt idag. Orkar inte göra nått idag. Gjorde inget igår heller. Och definitivt inget i Söndags.

I Lördags var vi på dubbel 40-årsfest. Och jag känner av den än. Känner mig inte helt hundra. Det blev liiiite för mycket vin. Men satan i gatan vad roligt det var. Har träningsverk av allt dansande. Och av allt skrattande. Klädkoden var "80 års tema". Vi skulle alltså klä oss som åttioåringar. Och jag tycker att alla på festen hade lyckats. Gud så vi skrattade åt varandra. Och en i sällskapet bjöd lite mer på sig själv då HAN klädde ut sig till HON. Många skamliga förslag fick han under kvällen. Men alla var nog impad över att han vågade. Ja...det var länge sedan man var på en så rolig fest. Bra musik, bra mat och framförallt bra sällskap.

Den här sommaren har jag lärt känna två pinglor som verkligen förgyller mitt liv. Som vi har skrattat denna sommar. Spelar ingen roll om vi gjort roliga saker eller bara suttit bredvid varandra och hängt så har vi skrattat. Känslan när man lär känna nya människor och man verkligen klickar är härlig. 

Ni kan få se en bild på hur fina vi va i Lördags....

 


Annars så händer det inte så mycket. Inget jobb i sikte än. Har inte hört nått från handläggaren på arbetsförmedlingen än. Hon skulle höra av sig när hon fått svar av sin chef om jag får gå den där administrativa utbildningen. Så det är bara att vänta. Som vanligt...

Agnes fortsätter med sitt trummande. Hon går på sina danser och hon älskar fortfarande skolan. Vill gärna ha med sig kompisar hem varenda dag. Hon säljer jultidningar. Siktar som vanligt på nått i de första kategorierna. Sminkboxar som vanligt. Jippie....

Nu ska jag försöka göra nån nytta idag. Det känns som att det kommer dröja vääääälldigt länge innan jag dricker vin igen... 

 


Av Jenny Mahlberg - Onsdag 24 sept 17:21

Tiden bara rinner iväg som vanligt. Har inte skrivit sedan den 11 September. Har väl inte gjort något speciellt, men tiden rejsar på ändå. Har haft några trevliga middagar, firande av folk som fyller år. Fotbollsavslutningar och andra grejer. Just nu laddar vi för 40-års fest i helgen. Gud så vi har skrattat inför förberedelserna. Klädkoden var "80 års tema". Man ska klä sig som åttioåringar. Gud så vi funderat vad vi ska ha på oss. Hur ska vi ha håret, vad ska vi ha för skor, vad ska man ha för accessoarer....

Frågorna har varit många och gud så vi skrattat. Men nu tror jag att vi är ekiperade. Jag tror att vi har allt färdigt. Nu kan vi bara vänta och se fram emot en riktigt rolig fest.


Morfinplåstren. Tror ni de funkade?  Nej....det gjorde de inte. Kände inte det minsta lindring. Blir tokig. Men nu är det inte så jättelänge kvar till jag ska till Sundsvall och ortopeden igen. Drömmer mardrömmar om att han säger att han inte kan göra något åt detta. Vilket mörker...

Igår var jag på föräldramöte på Agnes skola. En skola som är typ två år gammal och redan för liten. Varje klassrum är gjort för 22 elever. Det är typ 27-28 barn i klasserna. På fritids är det 97 inskrivna barn. På eftermiddagarna är det ca 60 barn på 4-5 personal. De har måst delat upp barnen i tre olika grupper, i tre olika rum för att få plats. Personalen gör ett kanonjobb. Jag är jättenöjd med personalen på skolan. Agnes trivs. Hon mår bra. Hon älskar skolan. Hon vill vara på fritids. Hon tycker om all personal. Så hon har inga direkta problem med att det är trångt, högljutt och lite kaos ibland. Men för personalens skull så önskar jag att de kunde få vara nåååågra fler. Men rektorn sa att de diskuterar om det så jag hoppas det blir nån lösning på det.

Hur ser det ut på era barns skolor?



Av Jenny Mahlberg - Torsdag 11 sept 20:51

Jag har ju testat ett X antal mediciner, värktabletter, för handlederna. Tramadolet var väl det enda som jag kände nån lindring av, men då kräktes jag i ett dygn istället. Det senaste i raden som jag testar är Morfinplåster. Klistrade på det i går, men känner ingen lindring av det än. De sa att det kan ta ett tag innan man känner nån verkan så det får väl sitta några dagar så får vi se. Igår var jag lite snurrig i huvet av det, men idag känner jag inget. Skänt det då iallafall.

Kanonväder har vi igen. Soligt och varmt. Har varit ute mest hela dan idag. Hunnit med lite nytta och sedan bara myst i värmen. Hoppas på att det fina vädret ska stanna här ett tag nu. Vill inte ha regn. Men jag tvättade bilen idag så regnar det i morgon så vet ni vems fel det är....

Av Jenny Mahlberg - Tisdag 9 sept 16:36

För ett år sedan hade jag fyra dagar kvar till operation på handlederna. En operation jag trodde skulle bli av. En operation som jag trodde skulle hjälpa mig med värken, smärtan och domningarna. Men jag hade fel.

Det blev ingen operation. De ställde fel diagnos. Då sa de karpaltunnelsyndrom. Nu säger de ftcc-skada.

Det har gått ytterligare ett år utan att jag fårt hjälp. Nu har jag 28 dagar kvar tills jag ska träffa läkare. IGEN. Jag börjar ge upp. Det här får jag nog leva med....

Det är ett och ett halvt år sedan jag sökte hjälp första gången. Det är tre år sedan det började. Jippie...


Idag har jag haft möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ett slags "överlämnande". Försäkringskassan lämnar över sin utredning så Arbetsförmedlingen ska förstå att jag inte kan söka vad som helst. Det kändes som ett bra möte. Fick höra att Arbetsförmedlingen har en administrativ utbildning. Man får en bred bas att stå på så man kan jobba med administration på ett mindre företag. Löner, fakrurering, arkivering mm. Denna utbildning skulle vara perfekt. Men tydligen är det svårt att få gå den eftersom de har så lite pengar. Japp...dagens problem...

Det bästa vore om man fick skriftligt från nått företag att man får en anställning om man går den här utbildningen. Men det är ju inte så lätt att få direkt. Handläggaren skulle iallafall prata med sin chef och fråga om jag kan få gå den och sen skulle hon återkomma. Så vi får se.

Idag ska Agnes på första danslektionen med Kulturskolan igen. I Söndags var hon på gympadans på Aquarena. Som Malin är ledare för. Mycket dans blir det. Och trummorna fortsätter hon att banka på. Har underbara vänner som varit hit med en stereo så nu hör vi allt hon spelar. Och hon spelar väldigt högt. Högsta volym ska det vara.

 

Av Jenny Mahlberg - Söndag 7 sept 20:53

Har fått några dagar med riktigt bra väder den här veckan. Har tagit promenader och myst i solen. En dag tog vi med oss matsäck och drog iväg på fyrhjulingarna och åt middag ute. Hittat en till liten smultronställe.

 

I går firade vi en vän som fyller 30. Något hon inte väntade sig och något som jag tror att hon verkligen uppskattade. En riktigt, riktigt mysig dag hade vi. Kom hem vid halv två inatt. Gick hem. Våran väg kändes extra lång där i mörkret. Men sen var det skönt att krypa ner i sängen.

Idag blev det inte mycket gjort. Skjutsat Agnes på hennes första gympadans och sen gått en promenad.


Till veckan har jag möte med försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ett överlämnade eller vad de kallar det. Handläggaren får ta del av utredningen som försäkringskassan gjort. Så de förstår att jag inte kan söka vad som helst. Så jag hoppas på ett bra möte som inte ska förstöra hela dagen...

Har ni sett det där som cirkulerar på facebook. Man ska skriva nån rolig status som typ "jag visade brösten för att slippa en böter" eller nått sånt. Detta gör man för att uppmärksamma cancer eller om det var nån specifik cancersort. Kommer inte ihåg. Sånna där uppmaningar gör mig liiiite irriterad. Jag förstår inte riktigt på vilket sätt det ska uppmärksamma cancer. Då tycker jag mer om alla Icebucket challengar som ploppar upp. Där det går ut på att sätta in pengar till forskningen. DET uppmärksammar. DET gör skillnad. Men, men...

Av Jenny Mahlberg - Fredag 29 aug 19:24

Jag visste att det skulle bli så här. Jag visste det längst inne. Men hoppas gör man ju alltid. Hoppet är det sista som överger en sägs det ju. Och så är det nog. Även om man vet att det kommer bli på ett sätt så hoppas man. Oftast förgäves....

Jag vet ju att jag inte kan gå tillbaka till mitt jobb. Det går inte. Och min arbetsgivare vet det också. Och därför är jag nu uppsagd. De har ingen omplaceringsskylldighet på mig. Det vet jag. Men som sagt, man hoppas ju in i det längsta. Men från och med Måndag är jag då uppsagd. Vad ska jag göra nu?

Ett administrativt jobb skulle vara optimalt. Det skulle vara perfekt. Så sitter ni nu där ute och vet av ett administrativt jobb så tipsa mig gärna.


Annars händer det inte så mycket. Förra veckan hade vi en reporter här. Från Nordsverige.

 

Agnes var i sitt esse, som vanligt ioförsig. Satt med hela tiden och stundvis blev det lite jobbigt, men det gick rätt bra ändå. Och när tidningen kom i brevlådan så tyckte hon att det var jätteroligt.

Trummor har Agnes fått också. Blev digitala så det låter inte så mycket om man inte har hörlurar på sig.

På Måndag har hon sin första lektion. Och hon har redan börjat skriva på en egen låt...

 


Fotbollen är slut för iår. Bara en rad med avslutningar kvar. Nästa Söndag börjar hon gympadans på Aquarena. Som Malin ska vara ledare för så det är extra roligt att gå på den.

Annars så händer det inte så mycket. Ska till Hälsocentralen nästa vecka och försöka få hjälp att komma till smärtkliniken. 7 Oktober känns väldigt långt bort. Då ska jag till Sundsvall igen.


Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Gilla bloggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se