Ibland hör man de som säger att vem som helst kan få jobb som personlig assistent. Det behöver man ju ingen utbildning för så det räknas som ett av de "sämre" jobben som finns. De som säger så har jag lust att gå fram och fråga om de vet varför man inte behöver nån utbildning. 

Som personlig assistent är det viktigaste hur du är som person. Du kan ha bästa betyg i alla ämnen hit och dit, men vara totalt värdelös på att just vara personlig assistent.  När jag var sjuk mötte jag några sköterskor, och även läkare, som var helt på fel plats. Som inte platsade på ett sånt arbete. De hade säkert  

bra betyg och klarat sina studier. Annars får man ju som inte jobba som läkare eller sköterska. Men deras personlighet gjorde att, i mitt tycke iallafall, de inte passade för sitt jobb. 

Tänk dig att du sitter i rullstol. Du kan inte göra nånting själv. Inte gå, inte äta, inte prata,  inte klia dig, ingenting. Du är helt utlämnad till den som hjälper dig. Då gäller det verkligen att det är rätt person du har i din närhet. Det gäller att det är en person som har empati, tålamod, är lyhörd, förstående och tycker om att hjälpa andra människor. DET kan du faan inte lära dig i skolbänken!!

Lisa. Du som skrev en fråga till mig. Skicka ett mail till mig så ska jag svara på alla dina frågor.

jennymahlberg314@hotmail.com

Shopping i Birsta idag med mamma. Hittade jag nått att ha på mig på bröllopet? Nej, ingenting.

Hittade jag sommarkläder till Agnes? Japp, ganska mycket.

En mysig dag med mamma. Manne sov hos mamma inatt. Frågade honom om han också ville följa med till Sundsvall, men det ville han inte. Hmm, fasters sällskap dög inte idag :(

Ny vecka i morgon. En vecka som avslutas på bästa möjliga sätt. Midsommar. Bröllop. Vänner. Junsele. Brolle. Blir nog bra. Nu ska jag snart ta mina onda handleder och gå och sova. Sträckningen i bröstbenet har börjat släppa. Inatt kunde jag ligga på sidan och sova igen. Känns bara ibland när jag rör mig nu. 

Dagen har spenderats på Faxängen. Sista dagen på fotbollskolan. Vi var några föräldrar som grillade hamburgare åt barnen. Hann även kolla lite när de tränade. De ser ut att ha så roligt. Och sen när det blev vattenkrig. Alla var ganska så blöta. Fick några riktigt bra bilder när det sprutas vatten hit och dit. Och roliga miner. Men kan inte lägga ut dem för det är inte bara mina barn på dem. Fick kramas lite med Alvina igen också. Go unge!!

Igår var vi på Terrassen och åt med Maria, Ottilia och Alvina. Patrik och Fredrik var på svensexa för Clas. Lärde Alvina att när jag frågar henne vem som är bäst i världen så pekar hon på mig. Men...ja..nått fel i komunikationen blev det. Maria hade filmat henne senare när hon frågar henne vem som är bäst. Och då säger hon Patrik. Tur att vi ska spendera nästa helg tillsamman så jag kan programmera om henne....

När dagen var slut på Faxängen åkte vi ner på stan och åt middag på Kina restaurangen. Sen hyrde vi "Sune i Grekland". Hann inte se slutet av den för då kom IBS anfallet från helvetet. Men nu har det släppt så nu kan jag fortsätta mysa med familjen.

I morgon ska jag och mamma till Birsta. Inte helt fel.

När jag låg i Sundsvall var det en läkare som tog ett benmärgsprov i bröstbenet utan att kolla om bedövningen tagit. Det gjorde ont så in i helvete. Ända sedan dess har jag ibland haft ont på det stället. Inte hela tiden utan det har plötsligt kommit och sen försvunnit efter ett tag. Det har inte begränsat mig. Förutom att jag har inte kunnat sträcka ut mig ordentligt för då har det gjort ont där. 

I morse lyfte jag en person. Tog i ganska mycket och satan vad ont det gjorde i bröstbenet. Och inte släppte det heller. Inte på hela dan. Har känt mig som en nittioåring när jag rör mig. Minsta rörelse med armarna gör att det hugger som en kniv. Ondast gör det om jag står böjd och sen ska resa mig upp. Vansinnigt ont. Undra om det kan ha blivit nått fel när de tog benmärgsprovet. Man tycker att det ska inte vara på grånd av det. Jag har ju tagit prov därifrån innan det där tillfället och inte känt nått efteråt. Kanske blev nått när jag ryckte till när det gjorde så ont. Ingen aning. Håller tummarna för att det ska släppa under natten iallafall. 

Den 3 Juni till den 5:e Juni hade jag vård av barn. Skickade in min begäran om pengar till Försäkringskassan på kvällen den 5:e. Fyra dagar senare hade jag pengarna på kontot. Så snabb brukar de ju inte vara direkt. 30 dagars handläggning säger de. Kanske är de less på att jag ringer och skäller på dem...

Vi har ju börjat med Ica matkasse. Riktigt bra. Idag gjorde jag en liten egen variant av receptet eftersom det var vissa grejer som Malin inte tålde. Blev riktigt bra. Så lättsamt också att bara gå in på affären och hämta sin färdigpackade matkasse. Med recept och allt. Rekomenderar det verkligen.

I dag var första dagen på fotbollskolan för Agnes. Nöjd med sin dag är hon. Vid middagsbordet frågade hon Malin om de ska göra samma övningar nästa år. Hon tycker verkligen att det är roligt. Ett missöde gjorde hon idag dock. Ramlade utför läktaren. ioförsig något jag har väntat på att hon ska göra. Hon springer alltid upp och ner där när vi är på Faxängen. Har sagt åt henne flera gånger att inte springa, men..ja..ni som känner henne vet ju att hon kan inte gå. Stört omöjligt. Tydligen måste man springa överallt. Det gör hon även inne. Ska hon till sitt rum så är det järnet som gäller. Men hon har väl det hon brås på. Det sägs att hennes pappa aldrig var still när han var liten....

Ett ord om den här dagen. Ett ord som Fredrik sa till mig utanför kyrkan. Öken....

Begravningar är jobbiga. Ett sista avsked. Jobbigt att ta avsked från nån som funnits i ens liv. Som lämnat spår i ens liv. Psykiskt jobbigt. Man blir helt slut. Men dagen var fin. Ljus och fin. Jag har alltid tyckt att begravningar har varit jobbiga, men sedan jag var sjuk så tycker jag att det är extra jobbigt. Tänker på att det kunde gått åt fel håll för mig. Det hade kunnat sluta annorlunda....

Men jag har två solstrålar som lyste upp min dag. Mina solstrålar. Glädjespridare....

När jag pratar med andra som har eller har haft cancer så frågar de om jag har nån fatigue. Fatigue är en obeskrivlig trötthet. Total omöjlig att beskriva. En fruktansvärd trötthet. Det är vanligt att man får det när man genomgått cellgiftsbehandlingar. En del har den bara korta perioder och andra kan ha den konstant. Jag är verkligen glad över att jag tillhör dem som bara har den ibland. För man blir fruktansvärt trött. Man bara känner att man måste sova NU.  Jag får inte dessa tröttskov så ofta, men när de kommer så är det jobbigt. Det går ju bra om man är hemma för då kan man ju lägga sig. Men är man på jobbet så är det lite besvärligare. Man kan ju inte lägga sig där och sova direkt....

Fick ett sånt här tröttskov när jag var i Östersund. Louise sa att hon hade aldrig sett mig så trött.  Efter jobbet idag kom tröttheten igen. Att jag inte sov nå bra inatt bidrar säkert också till att den där hemska tröttheten kommer. När vi ätit satte jag mig i soffan en liten stund. Tänkte bara sitta lite innan vi skulle åka ner på Agnes match. Trodde faan inte att jag skulle ta mig upp ur soffan igen. Hade lätt kunnat lagt mig ner och sovit. Men jag tog mig upp och ut i bilen. Såg Agnes match och sen hem igen. Lyckats göra lite nytta som jag bara måste göra idag. Och nu har jag satt mig i soffan igen. Vågar inte ställa bort datorn för då somnar jag.  Lite jobbigt att denna fatigue kan man få leva med i många år efter avslutad behandling. Önskar att man hade fått mer information om denna trötthet. Den är ju så vanlig bland cancerpatienter att de borde ge information om den. Visst sa de att den finns och att den drabbar de flesta. Men de berättade inte hur fruktansvärt trött man blir. När den är som värst orkar man knapt tänka. Definitivt inte röra på sig. Man vill bara sova. Ibland kan det räcka med att jag bara sover en liten stund så är den borta. Men nångång har det hänt att den suttit i en hel dag. Asjobbigt!

Den här veckan testar vi Ica matkasse för första gången. Dagens mat var rätt god. Ungsfalukorv med tomat och purjo. Lättsamt när man får färdigpackade påsar och recept. Skönt att slippa komma på själv vad vi ska äta. Agnes var väl inte så där jätte imponerad av maten. Men det var ju nått nytt, hon är ju lite allergisk mot nya matsaker...

I morse bestämde vi oss för att göra en liten utflykt idag. Packade lite matsäck och åkte mot Näsåker. Tänkte vi skulle titta på hällristningarna. Något varken jag eller Patrik har gjort på evigheter. Jag tror inte att jag har varit där sedan jag gick i lågstadiet och var där med skolan. Ottilia sov här inatt så hon var också med.

Agnes och Ottilia var väl mest intresserad av att springa omkring på stenarna, men de hade roligt iallafall.

Och Malin...endast Malin kommer på att jo jag ska nog pröva att stå på huvudet på det där nedfallna trädet.

Agnes var ju borta från skolan hela förra veckan så hon måste ta igen lite lektid med Ottilia. De har lekt heeeeela helgen. Och hade nog kunnat fortsatt länge till. Kunde inte förstå varför Ottilia inte kunde sova över en natt till. Men under utflykten idag bestämde vi att vi ska åka på fler sånna här utflykter och då ska Ottilia också med. Helst ska vi åka nånstans där det finns stenar att hoppa på tydligen....

I morgon börjar en ny vecka igen. En vecka som innehåller en begravning.....

Tänk dig att du går och lägger dig på kvällen. Samtidigt som du gör det går din sambo ut och springer. Sen tänker du dig att du vaknar vid tre på morgonen igen och upptäcker att han inte kommit hem. Kan du tänka dig paniken? Kan du tänka dig rädslan?

Du ringer polisen och de går ut med hundar och helikopter för att leta. Grannar och även människor du inte känner går ut och hjälper till i sökandet. Polisen säger att de aldrig varit med om att så många frivilliga vill vara med och leta. Men...tyvärr kan ingen göra nått. Det är för sent. Din sambo hittas död. 

Kan du tänka dig sorgen? Kan du tänka dig smärtan? 

Detta är sånt man bara om läser om. Som inte händer här. Som inte händer nån man känner. Men...det hände här. Det hände nån vi känner. Det hände i vår familj. Det hände Patriks syster, Louise. 

Hennes sambo, Mats, gick ut genom dörren och kom aldrig tillbaka. Ingenting blir nånsinn som förut. Ofattbart...  

Jag har varit hos Louise i fem dygn. Försökt att finnas där för dem. Vi har gråtit, gråtit och gråtit. Men även kunnat skratta åt våra minnen som vi har av Mats. De tokigheter han gjort. 

När jag var där väntade jag mig att han skulle komma runt hörnet. Jag väntade mig att se hans faschination över att Agnes kan smutsa ner sig så fruktansvärt. Hon och Teodor kan sitta bredvid varandra och äta samma sak. På Teodor syns det inte att han ätit och Agnes har allt över hela ansiktet. 

Mats var en person som gillade ordning och reda. Pedantisk. Ofantligt pedantisk. Så tvärtemot mig. Så fruktansvärt tvärtemot Agnes. Så han hade det nog inte så lätt när vi stormade in i hans hem och stökade ner....

Han fattas oss. Lämnar ett stor tomrum efter sig. Vi saknar dig Mats.....