Senaste inläggen

Av Jenny Mahlberg - Onsdag 24 sept 17:21

Tiden bara rinner iväg som vanligt. Har inte skrivit sedan den 11 September. Har väl inte gjort något speciellt, men tiden rejsar på ändå. Har haft några trevliga middagar, firande av folk som fyller år. Fotbollsavslutningar och andra grejer. Just nu laddar vi för 40-års fest i helgen. Gud så vi har skrattat inför förberedelserna. Klädkoden var "80 års tema". Man ska klä sig som åttioåringar. Gud så vi funderat vad vi ska ha på oss. Hur ska vi ha håret, vad ska vi ha för skor, vad ska man ha för accessoarer....

Frågorna har varit många och gud så vi skrattat. Men nu tror jag att vi är ekiperade. Jag tror att vi har allt färdigt. Nu kan vi bara vänta och se fram emot en riktigt rolig fest.


Morfinplåstren. Tror ni de funkade?  Nej....det gjorde de inte. Kände inte det minsta lindring. Blir tokig. Men nu är det inte så jättelänge kvar till jag ska till Sundsvall och ortopeden igen. Drömmer mardrömmar om att han säger att han inte kan göra något åt detta. Vilket mörker...

Igår var jag på föräldramöte på Agnes skola. En skola som är typ två år gammal och redan för liten. Varje klassrum är gjort för 22 elever. Det är typ 27-28 barn i klasserna. På fritids är det 97 inskrivna barn. På eftermiddagarna är det ca 60 barn på 4-5 personal. De har måst delat upp barnen i tre olika grupper, i tre olika rum för att få plats. Personalen gör ett kanonjobb. Jag är jättenöjd med personalen på skolan. Agnes trivs. Hon mår bra. Hon älskar skolan. Hon vill vara på fritids. Hon tycker om all personal. Så hon har inga direkta problem med att det är trångt, högljutt och lite kaos ibland. Men för personalens skull så önskar jag att de kunde få vara nåååågra fler. Men rektorn sa att de diskuterar om det så jag hoppas det blir nån lösning på det.

Hur ser det ut på era barns skolor?



ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Torsdag 11 sept 20:51

Jag har ju testat ett X antal mediciner, värktabletter, för handlederna. Tramadolet var väl det enda som jag kände nån lindring av, men då kräktes jag i ett dygn istället. Det senaste i raden som jag testar är Morfinplåster. Klistrade på det i går, men känner ingen lindring av det än. De sa att det kan ta ett tag innan man känner nån verkan så det får väl sitta några dagar så får vi se. Igår var jag lite snurrig i huvet av det, men idag känner jag inget. Skänt det då iallafall.

Kanonväder har vi igen. Soligt och varmt. Har varit ute mest hela dan idag. Hunnit med lite nytta och sedan bara myst i värmen. Hoppas på att det fina vädret ska stanna här ett tag nu. Vill inte ha regn. Men jag tvättade bilen idag så regnar det i morgon så vet ni vems fel det är....

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Tisdag 9 sept 16:36

För ett år sedan hade jag fyra dagar kvar till operation på handlederna. En operation jag trodde skulle bli av. En operation som jag trodde skulle hjälpa mig med värken, smärtan och domningarna. Men jag hade fel.

Det blev ingen operation. De ställde fel diagnos. Då sa de karpaltunnelsyndrom. Nu säger de ftcc-skada.

Det har gått ytterligare ett år utan att jag fårt hjälp. Nu har jag 28 dagar kvar tills jag ska träffa läkare. IGEN. Jag börjar ge upp. Det här får jag nog leva med....

Det är ett och ett halvt år sedan jag sökte hjälp första gången. Det är tre år sedan det började. Jippie...


Idag har jag haft möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ett slags "överlämnande". Försäkringskassan lämnar över sin utredning så Arbetsförmedlingen ska förstå att jag inte kan söka vad som helst. Det kändes som ett bra möte. Fick höra att Arbetsförmedlingen har en administrativ utbildning. Man får en bred bas att stå på så man kan jobba med administration på ett mindre företag. Löner, fakrurering, arkivering mm. Denna utbildning skulle vara perfekt. Men tydligen är det svårt att få gå den eftersom de har så lite pengar. Japp...dagens problem...

Det bästa vore om man fick skriftligt från nått företag att man får en anställning om man går den här utbildningen. Men det är ju inte så lätt att få direkt. Handläggaren skulle iallafall prata med sin chef och fråga om jag kan få gå den och sen skulle hon återkomma. Så vi får se.

Idag ska Agnes på första danslektionen med Kulturskolan igen. I Söndags var hon på gympadans på Aquarena. Som Malin är ledare för. Mycket dans blir det. Och trummorna fortsätter hon att banka på. Har underbara vänner som varit hit med en stereo så nu hör vi allt hon spelar. Och hon spelar väldigt högt. Högsta volym ska det vara.

 

Av Jenny Mahlberg - Söndag 7 sept 20:53

Har fått några dagar med riktigt bra väder den här veckan. Har tagit promenader och myst i solen. En dag tog vi med oss matsäck och drog iväg på fyrhjulingarna och åt middag ute. Hittat en till liten smultronställe.

 

I går firade vi en vän som fyller 30. Något hon inte väntade sig och något som jag tror att hon verkligen uppskattade. En riktigt, riktigt mysig dag hade vi. Kom hem vid halv två inatt. Gick hem. Våran väg kändes extra lång där i mörkret. Men sen var det skönt att krypa ner i sängen.

Idag blev det inte mycket gjort. Skjutsat Agnes på hennes första gympadans och sen gått en promenad.


Till veckan har jag möte med försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ett överlämnade eller vad de kallar det. Handläggaren får ta del av utredningen som försäkringskassan gjort. Så de förstår att jag inte kan söka vad som helst. Så jag hoppas på ett bra möte som inte ska förstöra hela dagen...

Har ni sett det där som cirkulerar på facebook. Man ska skriva nån rolig status som typ "jag visade brösten för att slippa en böter" eller nått sånt. Detta gör man för att uppmärksamma cancer eller om det var nån specifik cancersort. Kommer inte ihåg. Sånna där uppmaningar gör mig liiiite irriterad. Jag förstår inte riktigt på vilket sätt det ska uppmärksamma cancer. Då tycker jag mer om alla Icebucket challengar som ploppar upp. Där det går ut på att sätta in pengar till forskningen. DET uppmärksammar. DET gör skillnad. Men, men...

Av Jenny Mahlberg - Fredag 29 aug 19:24

Jag visste att det skulle bli så här. Jag visste det längst inne. Men hoppas gör man ju alltid. Hoppet är det sista som överger en sägs det ju. Och så är det nog. Även om man vet att det kommer bli på ett sätt så hoppas man. Oftast förgäves....

Jag vet ju att jag inte kan gå tillbaka till mitt jobb. Det går inte. Och min arbetsgivare vet det också. Och därför är jag nu uppsagd. De har ingen omplaceringsskylldighet på mig. Det vet jag. Men som sagt, man hoppas ju in i det längsta. Men från och med Måndag är jag då uppsagd. Vad ska jag göra nu?

Ett administrativt jobb skulle vara optimalt. Det skulle vara perfekt. Så sitter ni nu där ute och vet av ett administrativt jobb så tipsa mig gärna.


Annars händer det inte så mycket. Förra veckan hade vi en reporter här. Från Nordsverige.

 

Agnes var i sitt esse, som vanligt ioförsig. Satt med hela tiden och stundvis blev det lite jobbigt, men det gick rätt bra ändå. Och när tidningen kom i brevlådan så tyckte hon att det var jätteroligt.

Trummor har Agnes fått också. Blev digitala så det låter inte så mycket om man inte har hörlurar på sig.

På Måndag har hon sin första lektion. Och hon har redan börjat skriva på en egen låt...

 


Fotbollen är slut för iår. Bara en rad med avslutningar kvar. Nästa Söndag börjar hon gympadans på Aquarena. Som Malin ska vara ledare för så det är extra roligt att gå på den.

Annars så händer det inte så mycket. Ska till Hälsocentralen nästa vecka och försöka få hjälp att komma till smärtkliniken. 7 Oktober känns väldigt långt bort. Då ska jag till Sundsvall igen.


Av Jenny Mahlberg - Fredag 22 aug 12:44

Regler är bra att ha... ibland... I vissa fall tycker jag att man ska kunna gå ifrån reglerna lite. De senaste dagarna har jag pratat med försäkringskassan, a-kassan och arbetsgivare. Inga klara besked än. Frustrerande och jobbigt. Däremellan pratar jag med vårdcentralen och läkare. Försöker att få nån hjälp. Försöker att få nån rätsida på allt. Läkaren skriver i sitt utlåtande att jag INTE kommer bli helt bra. Att jag INTE kommer kunna ha ett så tungt jobb. Läkare har haft fel förut....

Han säger att jag ska bli av med värken i vila. Jag gör vad som helst för att bli av med värken i vila. Och håller tummarna hårt för att han inte ska ha fel på den punkten. Han säger att jag INTE kommer bli av med smärtan vid belastning. Han kan ha fel. Jag hoppas han har fel på den punkten.

Vissa regler gör att man inte kan avvakta till efter operationen för att se hur pass bra den hjälper. 

Less blir jag. Men som en vän sa. Det börjar bli min vardag att ringa läkare och vänta på att få nån hjälp.

Ett och ett halvt år sedan jag sökte hjälp första gången. Det är rätt lång tid att bara slussas runt och vänta på att få hjälp. Tycker jag iallafall....

 

Agnes är glad att skolan har börjat igen. Glad över att träffa alla klasskamrater igen. Mindre glad är jag över att det är nästan 100 barn inskrivna på fritids och de har bara fem personal. Här har de måst dela upp fritids för att det är så många barn. Några är i fritids rätta lokaler och några är i ett annat klassrum. Vår skola är två år gammal och redan för liten. Hur tänkte man där?

Några barn som inte kan svenska är utplacerade i klasserna. Jättebra tycker jag. De ska få gå med svenska barn. MEN...de kunde väl åtminstone få med sig en tolk. Stackars barn. De kan inga regler, de vet inte vad som gäller. Helt utlämnade. Fy....

Agnes själv säger att det är jobbigt på fritids när det är så mycket barn. Jobbigt när det är så hög ljudnivå. Det kommande föräldramötet kan ju bli intressant.

 

Bjuder på en bild som Babbi har tagit. Gå in på www.babbi.se så kan ni se på fina foton som hon har tagit. Där finns bilder hon tog på Madde och Tommy också. Finaste brudparet!!!

Här kommer en bild på de finaste jag har. De som gör att jag orkar. De som lyser upp i mörkret.

 

 

 

Av Jenny Mahlberg - Måndag 18 aug 20:07

Hon var inte direkt svårväckt i morse. Studsade upp ur sängen, redo för första skoldagen i klass tre. När jag sen hämtade henne vid två igen så bubblade hon ur sig alla saker som hänt. Allt nytt som man får göra när man går i trean. Hon ska ha slöjd. Men hon vet inte än om det blir trä eller syslöjd. Hon har fått en ny klasskompis. Hon var nöjd med sin första dag.

På eftermiddan fick vi besök av en reporter. Från tidningen Nordsverige. Hon hade hittat min blogg och ville göra ett reportage. Det kan väl alltid hjälpa nån annan som går igenom samma sak så det fick hon göra. Det var kanske inte mitt smartaste drag att ha med Agnes. Hon kommer inte ihåg så mycket från när jag var sjuk tror jag. Hon blev ledsen flera gånger under intervjun. Vid ett tillfälle sa jag till henne att det inte gjorde nått om hon började grina, att hon inte behövde hålla emot. Då kom det. Slängde sig runt min hals och sa:

- Mamma kan du lova mig en sak?  Kan du lova mig att du inte blir sjuk igen.

Då fick hon mig att börja grina också. Jag kan inte ge henne det löftet. Det gör ont i hjärtat att inte kunna säga det som skulle trösta henne. Säga det som gör tårarna att sluta rinna. Jag önskar att jag kunde... 

Det påminde mig om de gånger jag hörde henne genom telefonen. Hörde henne ropa på mamma och jag inte kunde vara där för henne. Ursch... Den värken man får i hjärtat går inte att beskriva.


I morgon ska jag till Sundsvall. Till Memira. Har fått en gratisundersökning för att se om jag kan göra en ögonlaseroperation. Kanske inget jag har funderat nått allvarligt på att göra. Men det kan ju va intressant att se om man överhuvudtaget kan. Kan man inte så behöver man ju inte ens fundera på det nå mer.

Händerna värker som faan idag. Inatt sov jag inte mycket. Måste ligga på rygg med armarna efter sidorna. Så kan då inte jag sova. Och definitivt inte när det värker hela tiden.

Av Jenny Mahlberg - Söndag 17 aug 21:07

I morgon börjar skolan igen. Agnes har längtat den senaste veckan. På ett sätt är det skönt att skolan börjar. Man får tillbaka alla rutiner man har. Men samtidigt är det verkligen ett bevis på att sommaren är slut. Den här sommaren har varit grym. Så många varma, härliga dagar. Så många mysiga kvällar. Man ville inte att sommaren skulle ta slut. Men vi fick fira av sommaren ordentligt. Med Madde och Tommys bröllop. Vilken grym dag det var igår. Vidunderligt roligt hade jag hela dan. Och vilket grymt bra band som spelade på festen. KFC. Behöver ni ett band nångång så kolla om de är lediga. KFC. Kramfors Fräschaste Coverband!!

Att vara med när två personer gifter sig är mäktigt. Men att få vara med när två personer man tycker så mycket om gifter sig är ännu mäktigare. Det kommer inte att komma några bilder på brudparet. De behåller jag för mig själv!!

Nu ska jag försöka få Agnes att somna. Här kommer lite bilder från lite allt möjligt....

                             


Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Gilla bloggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se