Direktlänk till inlägg 21 september 2011

TANKARNA I ETT ENDA TRASSEL

Av Jenny Mahlberg - 21 september 2011 09:12

Många av mina tankar kretsar kring hur det var för ett år sedan. Min sista dag hemma innan transplantationen. Fy faan vad nervös jag var. Ångest över att inte veta hur länge jag skulle vara borta. Att inte veta när jag skulle få se barnen igen. Inte veta hur dålig jag skulle bli. Och framför allt att inte veta om jag skulle klara det över huvvudtaget.  Kommer ihåg när jag irrade runt här och försökte packa. Inte visste riktigt vad jag skulle ha med mig. Hur mycket jag skulle ha med mig.  Tåårarna som brände bakom ögonlocken hela tiden. Fy faan....

Det var som de skrev i tidningen. Det var inte alla undersökningar, prover, mediciner, cellgifter och skit som var det värsta. Att vara ifrån dem man älskar så länge var värst. Vara ifrån familjen. Inte veta om man nånsin kom hem igen. Bara jag tittade på Agnes och Malin så började jag grina. Mina fina barn som har fått gå igenom så mycket. Sett så mycket som jag önskar att de sluppit. Hört så mycket som jag önskar att de sluppit.  De är starka. De klarar sig, men vilka spår har det satt i dem?  Vi har ärr för livet. Ärr som inte bleknar, inte för mig iallafall. Vi har kommit närmare varandra. Det tror jag att man gör om man inser att man kan förlora varandra. Våra band är starkare. Eviga. Omöjliga att bryta.

 

Agnes verkar må bra idag också. Igår somnade hon i soffan strax efter sju. Utslagen. Uppe vid sju i morse. Sitter nu vid datorn och spelar på Bolibompa. På eftermiddan ska hon leka med Moa här hemma.

Igår när vi var nere i tvättstugan så knackade det på dörren. När vi kommer upp så står Moa och Clas i hallen. Moa har gjort ett krya på dig kort till Agnes. Underbara Moa!  Agnes blev så glad. Gick och bar på kortet resten av kvällen. Är så tacksam över att vi har så fina vänner i våra liv. Fick många sms igår av vänner som undrade hur det gick för Agnes och bara ville skicka en kram. Blir så rörd, så varm, så tacksam. Vad vore livet utan vänner?

Det kan jag tänka på ibland. Vad hemskt om man inte hade några nära vänner. Jag har flera stycken som jag anser står mig riktigt nära. Vissa har jag känt i över 30 år och andra bara nått år. Jag vet att de finns där. Man behöver inte höras varje dag. Man vet var man har varandra. Inga konstigheter. Inga krussiduller. Man vet att det man säger stannar där. Man kan ventilera sina funderingar. Och ja...jag har många funderingar som ni märkt. De kommer med sin syn på saker och ting. Hjälper mig. Stöttar mig.

Ovärderliga. Gör mitt liv så rikt. När man hamnar i en kris och allt blir nattsvart. Man känner sig som den ensamaste människan på jorden. Då går det inte att beskriva känslan när man känner hur alla vänner sluter upp omkring en. När man märker hur mycket man betyder för dem.  Det går inte att beskriva, men varm blir man. Tacksamheten är oändlig.  Att de kommer och sitter i en sjukhussal en hel dag för att muntra upp mig. Hur kul är det att se nån sitta i en säng och inte orka göra nått?  Hur kul är det att se nån må så dåligt?  Men de kom, de satt med mig. Skrattade och var precis som vanligt.

Tanken på att inte ha några vänner är skrämmande. Och det finns ju de där ute som inte har nån. Helt ensama. Hemskt......

Nu ska jag ta Agnes under armen och mysa ner henne i soffan. Idag tänker vi bara mysa.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Jenny Mahlberg - Lördag 29 sept 17:53

Tiden går så fruktansvärt fort. Veckorna bara försvinner. Hösten har kommit. Inatt var det 2 grader minus och frost. Huvva.... Den där mansförkylningen sitter fortfarande kvar litegrann. Lite kraxig och snorig. Men det är en skön känsla när man mär...

Av Jenny Mahlberg - Onsdag 5 sept 18:35

Är dunderförkyld. Måste ha fått en sån där "mancold" som karlar får. Har man manliga stamceller så är det sääääkert möjligt. Har aldrig varit så förkyld som jag varit de sista dagarna. Legat i soffan i två dygn och knappt orkar röra på mig. Och som v...

Av Jenny Mahlberg - Torsdag 16 aug 11:35

Det har gått ytterligare en månad. Nu är vi inne i Augusti och sommaren är snart slut. Men vilken sommar vi haft. Vilken värme!  Vi har hunnit göra mycket. Hunnit myst massor och samlat massor med energi. Sist jag var till Umeå så bestämde de att j...

Av Jenny Mahlberg - Torsdag 12 juli 09:51

Äntligen har vi fått sommarvärme. Den har varit här ett tag nu och det ser ut som den stannar ett tag till. Stundvis blir det så varmt så jag blir alldeles vinglig. Måste gå undan och sätta mig i skuggan eller gå in. Har inte bränt mig nått än. Smörj...

Av Jenny Mahlberg - Tisdag 19 juni 19:31

Kvart över fem klev vi upp i morse. Skulle vara i Umeå klockan nio. Tio i nio klev jag in genom dörrarna hos tandläkaren. Hade tid där för att de skulle avgöra om jag har GvH i munnen eller inte. Tandläkaren sa att jag har det. Inte mycket,men det fi...

Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5 6 7 8 9
10
11
12 13 14 15 16
17
18
19 20 21 22 23
24
25
26 27 28 29 30
<<< September 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se