Alla inlägg under januari 2012

Av Jenny Mahlberg - 30 januari 2012 14:50

Göra om köket. Göra om vardagsrummet. Göra om sovrummet.Göra om toaletten. Göra om hallen. Göra om källaren. Göra om Malins tv-rum. Jag skulle vilja ha en carport. Jag skulle vilja ha ett vildmarksbad. Jag skulle vilja ha en ny bil. Jag skulle vilja åka till fjällen. Jag skulle vilja åka utomlands.

Mycket man vill göra. Mycket man vill göra om. Men köket vill jag verkligen göra om NU. Det är litet. Trångt. Möblerna matchar inte. Vad gör det egentligen?  Ingenting. Men jag VILL göra om.

Är man mer än fyra pers här så blir det trångt. Jag skulle vilja ha en lite större middag. Bjuda flera vänner samtidigt. Men det går inte. Vi får inte plats. Men om man gör om lite. Då får vi plats.

Har varit en sväng på stan idag. Gjort lite ärenden. Såg många fina saker jag skulle vilja ha. Men de passar inte in riktigt här hemma.Men om man gör om lite. Då passar de. Man måste få drömma lite. Tänk vad livet vore tråkigt om man inte hade nått att drömma om.

Har förberett middan. Gratinerad pasta blir det idag. Ska snart hämta Agnes. Ikväll blir det inte så mycket. Såg att det går en "Irene Huss" ikväll som vi inte sett. Kanske måste krypa upp i soffan och se den. I morgon ska vi fira Patrik. Han fyller år på Onsdag, men då är inte Malin hemma så vi firar i morgon.

På Måndag ska jag på möte om arbetsträningen. En vecka kvar som jag kan göra vad jag vill på dagarna.

Känns lite konstigt. I två år har jag varit hemma. Nu ska jag tillbaka till ett "normalt" liv. Kommer det nånsin bli riktigt normalt igen?  Jag tror att hjärnspökena kommer se till att det inte blir det.

Har fått nått konstigt. Det gör som ont i hjärtat när jag hostar. Känns som att det är i hjärtat iallafall. Hjärnspökena säger att nu pumpar hjärtat för sakta igen. Som det gjorde förut. Som jag inte märkte nånting alls av. Men hjärnspökena säger att det är så. Eller en tumör i hjärtat. Inte kommer livet bli helt normalt igen heller. Inte när dessa hjärnspöken finns.

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - 28 januari 2012 14:42

Ja...jag har ju varit hemma ett tag. Kom ju igår. Men inte förän nu jag riktigt känner att jag är hemma.

Åkte från Umeå vid halv nio i går morse. Tänkte att det blir ju jätte bra. Kommer hem i bra tid. Hinner vila och sen kan vi åka upp till Helgum och gratta goa Thea. Blir ju perfekt....trodde jag.

När jag passerat Ö-vik ringde Malin. Hon hade gjort illa sig i foten under ett fotbollspass. Bara att fortsätta mot Kramfors. Där ligger hon inne på ett lärarrum och har ont i foten. Kan inte gå på den och den är svullen. Så vi åker direkt till akuten. Var framme fem i tolv. Kliver ut genom dörrarna igen strax efter fem. Fem timmar fick vi sitta där. Vänta, vänta och vänta. Var på röntgen. Tillbaka till akuten. Vänta, vänta och vänta. Sen tillbaka till röntgen för att ta en bild på den andra foten så de kan jämföra. Tillbaka till akuten och väntandet fortsatte. Som tur var så är det bara en kraftig stukning.

Hon ska hoppa på kryckor. Får inte stödja på foten förän hon har varit till en aretsterapeut som ska visa hur hon ska stödja på den. Skulle få en kallelse nästa vecka.

Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt spendera Fredagseftermiddan. Det var ju trevligt att få spendera fem timmar med Malin. Men inte på akuten. Så när vi väl kom hem var jag såååååå trött. Så jag orkade inte åka till Thea. Får ta det en annan dag istället.  Det blev en kebebrulle och lite "The Voice" och sen var det god natt.

 

På förmiddan åkte jag ner till Camilla och Jonna för att hämta Agnes. Första gången hon klarade att sova över hos en kompis. Annars har vi alltid fått hämta henne. Så hon var stolt. Och roligt hade hon haft.

 

Vi åkte på karaten och sen hem för att Manne och Ina skulle komma hit en sväng. De hade inte uppvaktat Agnes sen hon fyllde år. Hon fick tre smurffilmer så nu sitter hon bänkad på sitt rum och tittar.

Idag händer nog inte så mycket mer.  Blir nog Gladiatorerna och mys.

 

I Torsdags fick jag en heldag på stan i Umeå. Hittade både det ena och det andra. Sex timmars shopping blev det. Hade tid att gå och strosa lite. Har inte haft det förut. Så nu kunde jag kolla in alla butiker och kolla runt. Sen på kvällen var det då dags för den första medlemsträffen med Ung Cancer.

Mycket trevligt var det. Härliga människor. Mycket surr blev det. var tillbaka hos Marja-Liisa vid halv tio igen. Trodde att jag skulle vara helt slut, men det var jag inte. Sov som en kratta den natten. Tog ett bra tag innan jag somnade och sen vaknade jag en gång i timmen. Jobbigt.

På Torsdan fick jag ett bra telefonsamtal. Ett samtal om arbetsträning/jobb saker. Säger inget förän det är riktigt klart allting. Men jag tror att det blir jätte bra. Det känns bra. Låg på kvällen och hade många tankar om allting. Hur det skulle bli. Vad jag ska göra. Men jag tror att det blir kanonbra.

Nu ska jag lägga mig och slö titta lite på tv och sen måste man kanske fundera ut vad vi ska äta till middag.

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - 25 januari 2012 21:14

Vaknade med en stor klump i magen. Det kändes som att det skulle bli en dålig dag. Och att det dessutom är minus 17 grader ute när man kliver upp gör ju inte saken bättre. Nervös över provsvaren och nervös över vad läkaren ska säga.

Lämnade Agnes på skolan och började åka mot Umeå. Ju närmare jag kom desto varmare blev det. Desto ljusare blev det. Solen lyste. Rix FM spelade bra musik. Sol och bra musik brukar få mig på bra humör. Men ju närmare jag kom desto större blev också klumpen i magen. Kommer in på sjukhuset och direkt så luktar det handsprit och sjukhusmat. Två lukter som jag verkligen inte klarar av. Det bara vänder sig i magen på mig. Funderar ett tag om jag ska gå och kräkas.

Är framme ganska tidigt så jag tänker att jag köper väl lite lunch och sätter mig i Centralhallen och tittar på lite folk. Men där är så fruktansvärt mycket folk. Överallt. Så jag får sån bacillskräck så jag går direkt upp på avdelningen. Pratar lite med sköterskan i receptionen och sen sätter jag mig med min gigantiska klump i magen.

MEN.....tänk att klumpen i magen kan ha fel ibland också.

INGA EGNA CELLER!

ALLA PROVSVAR ÄR BRA!

FORTSATT SJUKSKRIVEN PÅ ENDAST 50%!


När jag kom ut från sjukhuset hade solen försvunnit och kylan kom krypande. Men vad faan gör det!

Klumpen hade fel. Inga egna celler. Fy faan vad skönt. Gud vad nervös jag varit.

Läkaren sa att det är dags att klippa navelsträngen till sjukvården. HJÄLP!!!!  MIN LIVLINA!!!

När det varit nått så har man bara ringt och förklarat läget så har man fått en tid direkt. Nu ska jag alltså vänta....som vanliga dödliga. Shiiiiiiiiit!

Innan jag gick in till läkaren kollade jag mailen. Hade fått av reportern som ska göra reportaget. Hon hade lite fler frågor. En var om jag klarat mig ovanligt bra efter transplatationen. Så jag passade på att fråga läkaren.  Och svaret var:

- Jo...det är ju sällan det går så här bra och så här fort.

Sällan man har så lite komplikationer. Och de grejer jag haft kan man nästan inte kalla komplikationer. Lite utslag och lite GvH. Och GvH vill de ju att man ska ha. Lite grann. Och jag hade...lite grann.

Visst har jag sviter efter allt som jag får leva med resten av livet. Men det är inget stort. Inget som hindrar mig att leva som vanligt. Så man kan säga att det gått väldigt smärtfritt.

Men så hade jag de bästa förutsättningarna. Jag var ung. Star och i bra kondition. Mer än vad jag visste..men..ja,ja. Jag hade en leukemi som inte var den värsta varianten.

Tommie och jag var i stort sett identiska. Passade perfekt. Det är bäst att få celler från ett syskon och det är extra bra om det är från en bror. Så det kunde ju inte bli bättre.

En annan fråga som reportern hade var om jag nu är friskförklarad. Det blir jag inte. Har livslånga kontroller framför mig. Inte friskförklarad, men färdigbehandlad. Återfallsrisken finns fortfarande. Men den blir mindre och mindre ju mer tid som går.

En sak jag irriterade mig lite på var en sak hon sa om leukemin. Jag hade ju Akut Myeloisk Leukemi.

Hon sa att det var inte den elakaste varianten, men det är en variant som säger att man ska transplanteras. Då blev jag irriterad på läkaren i Sundsvall. Det borde ju han också ha vetat. Hade han inte kunnat säga det då. Varför sa han inte det?

Kanske för att inte oroa. Men han visste ju att jag ville veta vad som skulle komma. Han visste ju att jag ville veta. Irriterad blev jag....


Frågade läkaren om jag får bada på badhuset och om jag får bada i sjön till sommaren. Det gick bra, men jag ska tänka på vad jag gör. Inte svälja vatten. Duscha noga efteråt. Jag ska tänka att jag är som en bebis. Bebisar skyddar man så mycket man kan mot bakterier och grejer.

Jaha...Hur länge ska jag tänka så då?

Länge...kanske hela livet. Därför som de säger att jag inte ska fortsätta jobba inom vården.

Pratade om att jag varit förkyld.  Läkaren frågade om jag varit sämre än vad jag var innan jag blev sjuk. Ja...det har jag väl. Hade typ aldrig hosta förut. Hes kunde jag bli, men aldrig hosta. Har aldrig haft några problem med öronen. Läkaren sa att det är för att mitt imunförsvar är sämre. De säger att jag klarar av en förkylning nu. Men blir jag förkyld så kan den drabba mig hårdare än vad den gjort tidigare. Men jag klarar av den. Jag dör inte aven förkylning. Jobbigt att tänka att om jag fått en förkylningen under behandlingen så kanske jag inte hade klarat mig.

Så det är bara att gilla läget. De vill inte att jag jobbar i vården för det är bäst för mig. Har grämt mig några gånger över att jag hade ju ganska bra lön förut. Innan jag blev sjuk. Tänkt att jag skulle ju gärna fortsätta med den lönen. Men inga pengar i världen är mer värda än att jag mår bra. inga pengar i världen är mer värda än att få vara med sin familj.

Men det skulle ju inte vara helt fel om arbetgivaren kunde hitta nått annat jobb åt mig   ....


Nu ska jag lägga mig här i sängen hos min moster. Har fått god middag och god efterrätt.

I morgon ska jag shoppa lite och sen ska jag träffa underbara Hanna från Ung Cancer.

Jag lägger mig utan klump i magen. Jag lägger mig med små fjärilar i magen. Små, små fjärilar som säger att i morgon kommer bli en fy helvetes jävla bra dag!  

Av Jenny Mahlberg - 23 januari 2012 09:48

Veckorna rullar verkligen på fort. Redan Måndag igen. Måste göra några ärenden idag. I morgon kanske Viktor kommer. På Onsdag ska jag till Umeå och blir där till Fredag. Bärjar bli sjukt nervös över Chimärismprovet. Tänk om det visar att mina egna celler börjat växa. Tänk om jag måste göra ett benmärgsprov. VILL INTE!!!!!!!!!!!!!

Igår provade Agnes Zumba. Det var inget för henne. Men hon säger hela tiden att karaten vill hon gå på. Så vi kör väl på med det då.  Efter Zumban igår så kom Fredrik och Maria hit och åt middag. Alltid lika trevligt att sitta och surra. Surrade med Minna i telefonen igår också. Känns som det är aslnge sedan vi sågs.   Fick ett mail av den där repoten som ska göra reportaget. Hon ville ge mina kontaktuppgifter till en fotograf så hon kunde få nå bilder till reportaget. Undra om de tänker åka up hit för att ta bilderna. Det är lite väl långt för några bilder kan man ju tycka. Tror att tidningen har sitt kontor i Stockholm. fast de kanske har fotografer lite överallt. Vad vet man.

På Torsdag ska jag på min första medlemsträff i Umeå. Med Ung Cancer. Ska bli kul. Hoppas det kommer mycket folk. Nästa helg åker jag till Stockholm för att vara med på en utbildningsdag för de som ska hålla i medlemsträffar runt om i Sverige. Även det ska bli kul. Spännande!

Nej nu ska jag försöka göra lite nytta innan jag ska åka till stan. Eller så slöar jag bara lite till.....

Av Jenny Mahlberg - 21 januari 2012 16:10

Fy sjuttsiken vad det snöar. Det har vräkt ner hela dan. Inte det roligaste att vara ute med bilen.

Satt lite framåtlutat för jag såg så dåligt.

- Men varför ser du så impad ut då?, frågar Agnes.

- Impad??  Vet du ens vad det är?

- Ja! Det är när man ser nått som man tycker om att titta på.

Eeeh....jaha.....

Vi tog oss iväg på karaten iallafall. Agnes var spänd. Lite irriterad över att jag inte fick vara med därinne.

Medans de var inna i gympasalen satt jag och Maria i omklädningsrummet och väntade. Ville så gärna se vad de gjorde. Med jämna mellanrum så skrek de:

- NNNNNJJJJJJJJJJJJAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!

Lät det som iallafall.....

När träningen var slut och de kom ut till oss så var hennes första ord:

- Mamma får jag gå nästa gång också?

Så hon tyckte att det var roligt. I morgon ska hon testa Zumba. Får se vad hon tycker om det då.

När vi kom hem tog vi en liten skoterur. Till campingen. Fick lite fika av Madde och satt och surrade en stund. Nu sitter vi i soffan och degar. Ska snart åka till svärmor och få lite middag. Mamma och pappa ska också dit. Så det är enbart mys idag.

 

Har idag fått läsa reportaget som den där tidningen ska göra. Det blev jätte bra. Så fint skrivet. Ska bli spännande att se det i tidningen sen.

Nu ska jag leta åt nå kläder att ha på mig och kläder åt Agnes också.

Hoppas ni får en skön Lördagkväll allihopa!

Av Jenny Mahlberg - 20 januari 2012 12:49

Det är litet för det flesta. För mig är det stort.

I går skottade jag hela gården UTAN att vila och jag kände inte att jag behövde gå och lägga mig efteråt. 

Det har gått ett år och fyra månader sen transplantationen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli som vanligt igen. När jag flyttades över från sjukhuset till patienthotellt. Tog min ryggsäck och min resväska på hjul. Gick de 300 meterna till hotellet och blev totalt slut. Kräktes som en gris och sen sov jag i flera timmar. Då tänkte jag att jag kommer aldrig att bli som förut igen.

Nu tror jag nog att jag kommer bli det. Har sagt många gånger att läkaren sagt att det kommer ta lång tid innan man är där man var innan man blev sjuk. Nu kanske ni förstår ungefär hur lång tid det tar. 

Inte förens nu känner jag att jag kan ta ut mig totalt utan att behöva gå och sova efteråt. Har blivit rädd när jag blivit så där fruktansvärt trött. Inte riktigt vågat testa. Men igår kände jag att va faan, nu kör vi.

Och det gick bra. Känslan går inte riktigt att beskriva. Vidunderlig...


Mycket som händer nu. Agnes ska testa karate och Zumba. Malin tittar på balklänningar. Snart tar hon studenten. Jag ska snart börja arbetsträna. Ung Cancer ät stora nu. Det jag gjorde för Cancerfonden blev stort. Har fått förfrågan från en annan stor tidning att de vill göra en intervju. Spännande.

Jag ska till Stockholm. Hänga med galningarna på Ung Cancer och Cancerfonden. 

Livet är så där extra nice just nu. Och det är Fredag idag. Det är nått speciellt med Fredagar.

Lite bättre liksom. Ikväll blir det Fredagsmys.

Av Jenny Mahlberg - 19 januari 2012 12:20

Sätter mig vid datorn. Öppnar bloggen. Ser att jag fått ett nytt gästboksinlägg. Kul! Läser det...

LILLESKUTT IS BACK!!!

Tårarna bara forsar. Blir så glad. Så varm.  Så här står det:


Hej Jenny,


Sedan min hustru gick bort i cancer 2008, vid blott 36 års ålder, har jag varit månadsgivare till Cancerfonden. Häromdagen fick jag ett kort just därifrån, med ditt fina citat.

Jag arbetar som utbildare i bl a personligt ledarskap, och igår hade jag avslutning med en jätte fin grupp som jag arbetat med i ungefär ett halvår. Som slutord läste jag ditt citat, och du skall veta att just dessa ord gick rakt in i hjärtat på alla.

Så STORT tack för din inspriration, och varmt lycka till framöver.

Kramar!

                                                                                Marcus


Jag kan inspirera nån. Göra skillnad för nån. Hjälpa nån. Inte illa. Inte helt fel sätt att börja dagen på.

Fuck skit jävla cancer säger jag bara!

Av Jenny Mahlberg - 17 januari 2012 14:37

För mig är det stort. Att vara del i nånting stort. Kanske hjälper det nån annan.

Plötsligt såg jag den. Live liksom. Annonsen. Min annons. I DN. Stort.....

 

Sen plötsligt såg jag nått ännu större. På nätet. På cancerfondens hemsida. En text. MIN text. Stoooort......

http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Artikelarkiv/Ovrigt/Jenny-gav-monstret-en-kaftsmall/.

 

SHIIIIIIIIIIIT!!!!!!!!!!

Jag tycker det blev bra. Och efter många om och men så fick jag använda bilden jag tänkte från början.

Så det blev riktigt bra. Lite stolt. Lite gråtfärdig. Väldigt varm. Väldigt glad.

 

I morse var jag ner och tog prover. Kändes som en evighet sedan. Äntligen fick jag ta ett Chimärismprov. Nu får jag vänta på svaret. I några dagar. Frågan är om man törs ringa till Umeå och fråga efter svaret. Detta prov får inte sköterskorna lämna ut svaret på. De har gjort det en gång. När det visade noll.

Om de då säger att de inte får säga kommer jag genast tro att mina egna celler börjat växa. Kan det kanske vara så att det är bättre att vänta tills nästa vekca när jag ska dit? Kanske....

Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5 6 7 8
9
10 11 12
13
14 15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se