Alla inlägg under september 2012

Av Jenny Mahlberg - 30 september 2012 20:37

Så har det gått ännu ett år sen transplantationen. Ett år går fort. Den känns som igår jag låg där och var inne i Tavegyldimman. Kommer ihåg vad fruktansvärt trött jag var, men fick inte sova för de skulle ta blodtryck och grejer en gång i kvarten. Kommer ihåg hur fruktansvärt rädd jag var. Rädd för hur det skulle gå och skräckslagen för att det inte skulle gå över huvudtaget. Sånna här årsdagar är det många tankar som snurrar i huvudet. Jag är glad. Så tacksam för att jag får vara här. I livet. 

Vissa grejer på den helvetes resan vi fick göra har jag glömt, eller kanske förträngt. Men de kommer tillbaka ibland. Som idag när en person satt och pratade om nån undersökning han gjort. Där de gick ner med en slang genom näsan och ner i magsäcken. Då kom minnet av min undersökning av lungorna tillbaka. När de gick ner med en slang genom munnen och ner i lungan. För att ta ett prov. Själva undersökningen kommer jag inte ihåg nått av, men innan. När de bedövade svalget. Fy faan vad obehagligt. Paniken när jag inte tyckte att jag kunde svälja eller andas. Fy....

Jag vill aldrig nånsin mer uppleva alla den panik, rädsla, ångest och frustration jag kände så många gånger under det året jag var sjuk. Jag vill aldrig nånsin mer se paniken i min familjs ögon. Se rädslan i mina barns ögon. Aldrig, aldrig nånsin.  2010 var ett fruktansvart år. Som jag kommer bära med mig för alltid. Som ärrat mig så in i helvete. Men 2010 gav mig också många fina minnen och det året lärde jag mig mycket. Jag lärde mig att inte ta livet för givet. Jag lärde mig att ta vara på det lilla. Uppskatta det lilla och det enkla.  Jag lärde mig att jag är stark, att jag klarar mycket. Men jag lärde mig också att jag klarar det inte ensam.  Jag upptäckte en stor värme och omtanke hos andra människor. Människor jag känt hela livet, mött på vägen eller inte ens träffat. En enorm värme som golvade mig totalt. Den kärlek som jag kände var enorm och jag är evigt tacksam. 

Jag lärde mig det året att kärleken övervinner allt. Inget kan mäta sig med kärleken. Har man kärlek i sitt liv så är man rik. Fruktansvärt rik.....

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - 29 september 2012 19:21

För mig är det viktigt att jag känner mig trygg. Att jag kan lita på de jag har omkring mig. Ibland blir jag rädd att Agnes inte ska vara trygg i skolan. Det händer så mycket i den världen. Den världen kan vara så elak. Jag kan vara rädd för att hon inte ska ha kompisar. Att hon inte får vara med och leka. 

Men igår när jag lämnade henne kände jag mig verkligen trygg. Det kommer tre kompisar springande. De kramar om henne och frågar om hon vill leka. DÅ känner man sig trygg. DÅ vet man att hon har kompisar.

Det vet jag väl ioförsig ändå, men då får man verkligen ett bevis på det. Kändes så skönt.

Hon hade med sig en kompis hem också som sov över. Var lite osäker på om jag skulle orka med det, men mitt idan igår så kände jag mig helt hundra. Och sen dess har jag inte känt nånting. Skönt!

Så igår hade vi Fredagsmys. Kollade på "Fångarna på fortet" och åt glass. Tjejerna tittade på film och somnade sen. Vaknade vid åtta i morse och då var det full fart igen. 

Själv har jag spenderat dagen på övervåningen. Försökt få nån ordning i skrubben där uppe. Kom en bit på väg men är långt ifrån klar. Stackars Viktor får sova i ett kaos inatt....

Har burit ut rat till grovsopshämtningen och även slängt rat på en släpvagn som ska köras på tippen. Skönt att slänga en massa som man inte använder. Ska fortsätta i morgon.

Var ner till stan en sväng. Det var ju nån sån där outlet på Hullsta. Skulle kolla efter en jaka, men hittade ingen. När vi var där träffade vi mamma, pappa och Manne. Och Agnes frågade genast om hon fick sova hos dem så hon är där hon. Här sitter vi i soffan och vissa av oss tittar på Modo match. Jag väntar på att den ska ta slut så jag kan se filmen jag hyrde. "En plats i solen". Annika Bengtsson serien.

Så nu kan matchen få vara slut.

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - 28 september 2012 09:02

Varför mår jag så konstigt?  Igår natt fick jag ju magsjuka. Kräktes sista gången vid nio på morgonen sen var det lugnt. Men hade en molande värk i magen hela dan. Trött nått så in i bomben. Låg i soffan hela dan. Så fort jag åt nått så fick jag springa på toa. Till och med av två gurkbitar....

Gick och la mig strax efter nio i går och somnade direkt. Vaknade vid tre och hade feber. Och när jag får feber så mår jag illa. Irrade runt här och letade nå febernedsättande, men hittade inget. Men febern sjönk av sig själv och nu har jag inget. Men känner mig hängig och fortfarande as trött. Har petat i mig lite frukost och ska snart duscha. Det brukar kännas lite bättre efter att man duschat. Då känner man sig lite fräschare. Tycker det är as jobbigt att inte ha nått speciellt att förklara febern med. Om jag hade varit förkyld så hade man ju förstått att det hörde ihop med det. Men nu...när det bara är feber. Då det inte finns nått att koppla ihop den med. As jobbigt. Så var det ju innan jag fick diagnosen Leukemi. Hade feber av och till. Den försvanna av sig själv och kom tillbaka rätt vad det var. Många tankar går tillbaka till hur det var. Nu borde det ju inte vara nått som hör ihop med cancern. Tog ju prover för två veckor sedan och var ju till Umeå förra veckan. Det kan väl inte komma nått på den tiden?  Eller?

Nej man blir tokig om man ska sitta och fundera på det hela tiden. Måste ta mig för nånting. Göra nått vanligt så jag inte tänker så mycket. 

 

I Tisdags fick jag höra att en tjej härifrån varit med i en frekvens i den nya serien "Nybyggarna". Ni vet, den där Arga Snickaren ska bygga ett hus åt hemlösa. Där i en kort frekvens möter han en tjej som började med Amfetamin när hon var 16 och nu var hon 35. Han följer med henne in på en offentlig toalett för att sova. Var tvungen att se det på nätet för att se om det verkligen var hon. Och det var det. Hemskt. En tjej som man umgicks med ganska mycket lever som hemlös i Stockholm. Det gjorde ont i hjärtat.... Vilket liv. Tragiskt...

Ofta när man går in på Twitter så har polisen skrivit om att de tagit nån som kört bil påverkad. Av antingen droger eller alkohol. Hur tänker de när de kör bil påverkade? Tänker de överhuvudtaget?

Undra hur många av alla de bilar man möter när man är ute och kör som körs av nån som är påverkad. Det vill man nog egentligen inte veta....

Av Jenny Mahlberg - 27 september 2012 19:57

Ja vad ska jag säga. Fick magsjuka inatt. Behöver jag säga nå mer??

Pest och pina. Ont i magen och är trött. 

Av Jenny Mahlberg - 26 september 2012 21:40

Kände redan på förmiddan att det började sticka i halsen. Började små frysa och känna mig hängig. Började längta hem till filten och soffan. Nu gör det ont när jag sväljer. Fryser som en tok och vill mest bara sova. 

Har sovit i två omgångar redan ikväll och känner att snart går jag och lägger mig. 

Vi var bort till Madde ikväll Agnes hade följt med dem hem och var helnöjd med sin dag. Somnade gott på två sekunder.  Känner att snart kryper jag ner bredvid henne. Då brukar man bli varm. Håller tummarna för att det ska gå över och att jag ska vara pigg i morgon.

Av Jenny Mahlberg - 25 september 2012 20:36

Idag började jag dagen på sämsta sätt. Ska inte göra om det. Skjutsade Agnes på fritids vid kvart över sju. Hade en känsla i magen. En känsla av att vi var ute fel tid. Det kändes lite tidigt. Och ja...jag började nio idag. Då behöver man INTE åka kvart över sju. Kom på det när jag redan lämnat Agnes så då pkte jag hem en sväng igen. Och betalade då räkningarna. Man ska INTE börja dagen med att betala räkningarna. Man blir alltid lite smått deprimerad efteråt. Man känner sig rik när man får lönen, men det håller ju som inte i sig så länge. 

När jag sen började åka mot jobbet så satt jag och tänkte på att det gör ganska stor skillnad på hur man börjar dagen. Varje morgon lyssnar jag på "Morgonpasset" när jag åker till jobbet. Martina, Kodjo och Hanna tror jag programledarna heter. De måste börja varje dag på bästa tänkbara sätt. De gapskrattar. Hel galna verkar de vara. Ofta får de mig också att bli glad. Ofta jag sitter och småskrattar för mig själv i bilen. Så idag vände de min dag iallafall. Kände mig bra less när jag började åka, men efter att ha lyssnat på dessa tre helgalna människor blev det lite bättre. Kändes lite lättare. 

Resten av dagen blev helt okej. Och avslutades på absolut bästa tänkbara sätt. Med planering av våran kommande Ladies Night upplevelse. Maria, Sara, Helena och Tingelingan har varit här. Många sidospår kom vi in på, men vi fick till planeringen av nästa Lördag också mellan varven. Malin och Losse kunde inte vara med så vi hoppas inte har några invändningar på våra planer. Längtar tills det är dags nu.

 

I morgon ska jag äntligen hälsa på Madde. Det var evigheter sedan jag var dit. Hela sommaren har hon praktist tagit bott på campingen och sen drog de utomlands. Men i morgon ska vi ses. Agnes ska följa med dem hem efter skolan. Och detta pratar hon om i ungefär varannan mening hon säger. Funderar hur länge det är kvar och om Madde kommer in och hämtar henne eller om hon ska gå ut. Vilken tid jag kommer och hämtar henne. Jag får INTE komma för tidigt. Det gör inget om klockan blir elva säger hon. Men...nja..tror nog inte jag väntar så länge. 

Funderar och funderar om jag ska vaccinera Agnes mot vattkoppor eller inte. Måste försöka hitta nån tid och ringa och prata med nån läkare som kan nått om vaccinet. Om det är bra eller inte. Åååhhhh...vad jobbigt. Tycker att det är jätte jobbigt att Agnes kanske måste gå igenom en massa saker bara frö att jag varit sjuk. Nu är ju inte EN vaccination en massa saker, men det känns som så. Vill skydda henne mot allt. Inte utsätta henne för en massa sprutor och skit om jag kan undvika det. Men om det kan hjälpa till att skydda mig från att bli jätte dålig så kanske det är bra eller???   Gud vad jobbigt.....

 

Av Jenny Mahlberg - 24 september 2012 19:52

Jag trivs på nya jobbet. Lärt känna trevliga människor och vi skrattar mycket på dagarna. Jag vill jobba, men det känns som jag missar nått. Detta nått är tid med Agnes. Med familjen. När jag kommer hem är jag rätt trött. Pratade med läkaren om det också. Tröttheten. Att den bara kan slå till och då vill jag bara sova. Hon sa att det får jag nog leva med. Den kommer finnas där. Det går som inte att beskriva vad kroppen har gått igenom. Så det är svårt att beskriva hur mycket den får jobba för att arbeta sig tillbaka igen. Så tröttheten är nått jag får stå ut med.

Men tillbaka till tiden som jag missar. Visst, jag har får tid med Agnes, men det känns ändå som jag missar mycket. När vi har ätit och plockat undan så har vi ungefär en och en halv timme kvar innan hon ska sova. Idag har vi tränat på läxan och hon har hunnit studsa lite med Patrik. Vi har hunnit myst i sängen en stund och läst "Sune". Nu sover hon. Så idag har vi fått lite tid. Men det jag oroar mig för är tiden de veckor jag ska jobba kväll. Dessa veckor väcker jag henne vid sju på morgonen. Hon börjar skolan tjugo över åtta. Sen åker jag på jobbet innan hon kommer hem igen och jag ser henne inte förän nästa morgon. Det är de veckorna jag är rädd för. Rädd att jag inte får nån tid alls de veckorna. Kanske bara är jag som är fjantig, men tiden med henne är så viktig för mig. 

Och tiden med Malin ska vi inte ens prata om. Där missar jag så mycket. Klart hon måste skaffa sig en utbildning, men jag saknar henne så det gör ont.....

 

 

Av Jenny Mahlberg - 23 september 2012 19:24

Idag hade LAIF sin fotbollsavslutning. Barnen såg ut att trivas. Såg ut som de hade roligt. Föräldrarna såg ut att ha lika roligt. Och ledarna också. Känns lite tråkigt att vi måste vänta tills nästa vår för att få de dem spela fotboll igen.

   

Alla lag fick gå runt på en sex-kamp. Boll skjutning, boll kastning, rockringskastning och allt mörligt. De fick hamburgare och även solen kom på besök. Blev en mycket mysig dag.

 

Min vän som fick en stroke mår bättre. Men jag har tänkt mycket på dem i helgen. Man fattar inte. Livet kan ändras nå snabbt. Ofattbart....

Igår kväll var vi på middag hos Malin och Clas. Lika gott och trevligt som vanligt. I morgon börjar en ny vecka igen. Shit vad fort tiden går.....

Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6
7
8 9
10 11 12 13 14 15
16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se