Direktlänk till inlägg 18 januari 2017

NÄR MONSTRET KOMMER TILLBAKA

Av Jenny Mahlberg - 18 januari 2017 12:36

Jag trodde att jag var färdig med den här bloggen. Den var min venlit när jag var sjuk och en tid efteråt. Jag trodde också att jag var färdig med monstret. Att jag vunnit. Besegrat detta helvete. 

Sju år!  Det hade ju gått sju år!!

För ca en vecka sedan började jag känna mig hängig. Fick konstiga sår runt munnen och på ena handen. Kände mig trött, matt och orkeslös. Mådde illa lite då och då. Många små saker. Många små saker som gjorde att jag för första gången på sju år blev rädd att lekuemin var tillbaka.

Jag hade en remiss för att gå och ta proverna som jag tar varje halvår som skickas till Umeå. Så jag ringde för att fråga om jag fick ta dem några dagar tidigare. Det fick jag så klart. Jag beskrev också min oro för dem. Dessa prover får jag vanligtvis svar på efter ca två veckor per brev. Men den här gången skulle jag få ringa mottagningen dagen efter och få svar.

Detta var en torsdag och på fredagen hade jag en tid på hälsocentralen för uppföljning på min Levaxin medicin. Jag förklarade även där min oro. Läkaren tog ett blodstatusprov, som man naturligtvis inte får svar på direkt.

På eftermiddagen ringde jag Umeå för att få provsvaren. De hade kommit, men det hade missats att tagits en blodstatus. Förklarade att jag gjort det på hälsocentralen. Sköterskan i Umeå ringer då till Sundsvall för att höra om de har svar, men dit har proverna nyss kommit och inte analyserats. Så de kan inte ge några svar förrän på måndagen.

Helgen var en psykisk tortyr.... Fy faan...

På Måndagen ringer läkaren från hälsocentralen och säger att proverna är tillbaka och det är nog som jag tror att sjukdomen är tillbaka. Sen mässar hon på om vad dåligt det är att Umeå inte svarar när hon ringer dit. Jag hörde inte ens hälften av vad hon sa...

Hon babblar på om nån antibiotika som ska sättas in men att hon inte vet när eftersom Umeå inte svarar.

Efter ett tag ringer en sköterska på Hematologen i Sundsvall. De vill att jag kommer ner på tisdagen och gör ett benmärgsprov. Nu är vi ganska säkra på att sjukdomen är tillbaka...

Igår åkte vi ner. Skulle vara här klockan 9:00. 

Jag börjar med att fråga läkaren om lekuemin är tillbaka. - Ja vi tror det, svarar hon.

Allt blir bara svart....

Benmärgsprovet tas. Jag frågar om jag får åka hem idag. Läkaren tror det, men vill se provsvaren först.

Efter många timmar på en obekväm brits i ett undersökningsrum kommer hon tillbaka och säger att värdena är sämre än de var i fredag så hon vill att jag ska vara kvar. 

Efter några obekväma timmar till på britsen så får jag mitt rum. Ett eget rum!!!  

Så tacksam över att inte behöva dela. Malin, Rickard och Agnes kommer ner. Vi kramas, gråter och kommer överens om att vi än en gång ska besegra den här skiten.

 

Läkaren säger att jag kommer få EN cellgiftsbehandling och svarar benmärgen bra på den så får jag åka till Umeå och Tommies celler pumpas återigen in. Förra gången fick jag fyra behandlingar.

Jag frågade om det är vanligt att få återfall när det gått så lång tid. Läkaren svarade att det händer och att det är nästan bättre att det gått så lång tid. Kroppen har hämtat sig bättre.

Idag har jag satt in en venport, som gör det lättare att ta prover och ge medicin. Då behöver de inte sticka mig varje gång. Och dehar stuckit mig miljarders gånger redan. Helt blå på armarna...

I morgon ska jag göra en tandundersökning och sen tror jag att de skulle köra igång med cellgifterna.

Så nu kommer jag tappa håret igen.... En liten sak i detta stora mörker, men en liten sak som betyder mycket för mig....

 

Att återigen berätta för våra underbara barn att mostret är tillbaka var faan inte lätt. Det är inte lätt att berätta för nån, men våra barn är ju de som påverkas mest. Älskade ungar....

Tack till alla nära och kära som skickar hälsningar och erbjuder er att hjälpa till med allt möjligt. Vi blir alldeles varma i våra hjärtan. NI ÄR BÄST!!!

Just nu mår jag ganska bra. Lite ont efter benmärgsprovet, lite ont efter operationen av venporten och jag mår lite illa av alla lukter här. Det luktar ju handsprit överallt!!!

Kramar i massor till er ällskade vänner!!!!

 

 

 

 
ANNONS
 
Ingen bild

maritha östlund

18 januari 2017 21:15

Åhhhh... kära du. Alla styrkekramar i världen sänder jag dig och familjen!♡

Jenny Mahlberg

20 januari 2017 11:56

Tack så mycket!

 
Ingen bild

Malin Rönnbäck

19 januari 2017 09:36

Älskade Jenny!! Saknar dig och tänker på dig - Skickar en stor varm kram <3

Jenny Mahlberg

20 januari 2017 11:56

Tack så mycket, jag saknar dig också!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Jenny Mahlberg - 29 september 2018 17:53

Tiden går så fruktansvärt fort. Veckorna bara försvinner. Hösten har kommit. Inatt var det 2 grader minus och frost. Huvva.... Den där mansförkylningen sitter fortfarande kvar litegrann. Lite kraxig och snorig. Men det är en skön känsla när man mär...

Av Jenny Mahlberg - 5 september 2018 18:35

Är dunderförkyld. Måste ha fått en sån där "mancold" som karlar får. Har man manliga stamceller så är det sääääkert möjligt. Har aldrig varit så förkyld som jag varit de sista dagarna. Legat i soffan i två dygn och knappt orkar röra på mig. Och som v...

Av Jenny Mahlberg - 16 augusti 2018 11:35

Det har gått ytterligare en månad. Nu är vi inne i Augusti och sommaren är snart slut. Men vilken sommar vi haft. Vilken värme!  Vi har hunnit göra mycket. Hunnit myst massor och samlat massor med energi. Sist jag var till Umeå så bestämde de att j...

Av Jenny Mahlberg - 12 juli 2018 09:51

Äntligen har vi fått sommarvärme. Den har varit här ett tag nu och det ser ut som den stannar ett tag till. Stundvis blir det så varmt så jag blir alldeles vinglig. Måste gå undan och sätta mig i skuggan eller gå in. Har inte bränt mig nått än. Smörj...

Av Jenny Mahlberg - 19 juni 2018 19:31

Kvart över fem klev vi upp i morse. Skulle vara i Umeå klockan nio. Tio i nio klev jag in genom dörrarna hos tandläkaren. Hade tid där för att de skulle avgöra om jag har GvH i munnen eller inte. Tandläkaren sa att jag har det. Inte mycket,men det fi...

Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24 25
26
27 28 29
30
31
<<< Januari 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se