Alla inlägg under oktober 2017

Av Jenny Mahlberg - Tisdag 31 okt 18:10

Nu har jag varit här i två veckor. Tiden går fort även om vissa stunder känns som en evighet.

Patrik och Agnes har varit här i två dagar. Så mysigt och skönt att ha dem här. 

Redan när jag blev inlagd här så hade jag lite hosta. Den hostan har blivit värre. Mer rosslig. Så idag sa läkarna att de vill ta ett luftvägsprov. De ska ner i näsan och suga ut. Låter mindre trevligt. Fy...

Än har de inte kommit för att ta det. Dagpersonalen sa att kvällen ska göra det, men vi får väl se om det blir taget idag eller inte. De är inte lika ordentliga med tiderna här. Ibland får man frukost klockan åtta och ibland halv tio. Men det är klart , det kan dyka upp saker som rubbar deras tider såklart.

Blir fortfarande inte hungrig. Inte sugen på nånting. Det är jobbigt för de vill ju att man ska äta. Man måste ju äta. Men att äta när man känner sig konstant mätt är inte lätt. Petar i mig så gott det går men vill helst inte äta alls. Piggelin går som vanligt ner. Och det svalkar munnen bra. Känner mer och mer för varje dag.

Jag väntar och väntar på att febern ska komma. Efter varje cellgiftsbehandling jag fått tidigare så har det ju gått tre - fyra dygn så har febern kommit. Nu har det gått en vecka sedan jag fick cellgifter. Den lär ju komma snart, men man börjar så klart tänka att nu har det inte tagit som det ska. Sköterskorna säger att jag ska inte tänka så. Alla värden har ju gått ner så då har det tagit. Så det är bara att fortsätta vänta.

När Patrik och Agnes for så lade jag mig och vilade och somnade och sov i över en timme. Efter det har jag känt mig hängig. Trött, matt och less. Blodvärdet låg på 99 idag och lär ju vara ännu lägre i morgon så då är man väl ännu tröttare.  Men jag hoppas på att vara lite piggare. Idag tog jag mig ut några minuter och andades friskluft iallafall. Har gått några runder i korridoren nu på kvällen. Man måste försöka röra på sig. Komma upp ur sängen. Försöker att sitta uppe i fåtöljen så mycket som möjligt när jag är på rummet också. Man får göra det lilla för att göra detta helvete uthärdigt....

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Lördag 28 okt 09:35

Nu börjar mina värden att sjunka. Igår låg blodvärdet på 88. Sov hela dan. Idag ligger det på 79 så idag får jag påfyllning iallafall. Ska även få trombocyter. 

Dagarna rullar på. Det händer inte mycket. Har naturligtvis fått munsår så då får jag dropp mot det också. Fyra gånger per dag. Morgonen börjar alltid med ett tre timmarsdropp med diverse medikamenter. Sen får jag vara fri lite över dan och sen på kvällen så är det tretimmarsdropp igen. Får mediciner som ska hjälpa kroppen att ta emot cellerna. Dessa gör att händerna sväller lite. Lite obehagligt. 

Mamma och pappa är på väg hit så jag får lite sällskap idag iallafall. Var ju tur att ingen var här igår när jag bara sov hela tiden...

Det går fortfarande bra att äta. Men det känns mer och mer för varje dag. Det gör inte ont. Mer tjockt, luddigt och äckligt. Vill bara att det här ska vara över nu. Men det är lång väg kvar...

Pratade med Patrik i telefonen i morse. Tänk att få vakna upp där hemma, bredvid honom. Som vanligt. SOm det ska vara. Vissa stunder har jag lust att slå på någonting. Hårt...

Men de stunderna går över ganska snabbt. Det är som det är och det blir inte bättre av att slå på saker. Vi gör det bästa av situtionen och mer kan vi inte göra. 

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Onsdag 25 okt 16:46

Vid halv nio igår kväll sprutades de amerikanska stamcellerna in i min kropp. Var pupmad med diverse medikamenter så jag var rätt trött så jag halvsov mest hela tiden.

 

När cellerva var insprutade var det kontroll av blodtryck och syresättning en gång i kvarten i två timmar. Sen en gång i halvtimmen fram till kvart över tre inatt. Vaknade till varje gång som sköterskan kom in så nattens sömn blev lite rubbad kan man säga. Sov även mesta delen av förmiddagen. Men nu verkar det ha rätat upp sig något så när iallafall. Fortfarande lite trött men inte så jag måste sova.

Har faktiskt tagit mig ner och andas lite frisk luft. Ingen lång stund, men så skönt att kända vinden i ansiktet efter att ha sovit i tre dagar typ. Känner inget annat än trötthet. Men det tar några veckor innan cellerna börjar visa sig i kroppen. 

Det går fortfarande bra att äta. Känner inget speciellt i munnen. Lite "luddigare" kanske, men inget som gör ont eller nått sånt. Till och med saltgodis går bra.

Saknar mina barn så det gör ont. Men nästa vecka har Agnes lov så då behöver vi inte pussla så mycket för att hon inte ska missa så mycket av skolan. 

 

Av Jenny Mahlberg - Tisdag 24 okt 13:15

Så vad dag noll här. Dag noll när jag ska få de nya stamcellerna. En sköterska sa att planet med cellerna landar klockan fem. Och sen tar det ett tag innan jag får dem. Krävs ju lite förberedelser och grejer.
Mår just nu bra, men är fruktansvärt trött . Tredje dagen som jag mest bara sover. Det är ioförsig skönt att sova bort tiden lite men man blir som rätt mosig i huvudet.
Så just nu händer det inte så mycket. Bara väntar och väntar på cellerna....

Av Jenny Mahlberg - Söndag 22 okt 20:13

Sov inte alls nå bra inatt. Vid halv två fick jag en insomningstablett men somnande ändå inte riktigt.
Idag har jag fått nått medel som ska hjälpa till med att kroppen inte stöter bort de nya cellerna sen. Sköterskan sa att jag kommer att bli trött av det. Tavegyl fick jag också. Å nå faan vart jag trött. Sovit hela dan. Hann surra lite med Malin och Rickard i morse innan de for, men sen har jag sovit.
Sköterskorna har kommit in en gång i kvarten och tagit blodtryck och syresättning i några timmar. Så jag har aldrig hunnit somna riktigt. Får hålla tummarna att man får sova ordentligt inatt istället.

Av Jenny Mahlberg - Lördag 21 okt 18:54

Dagarna rullar på. Idag räknas som dag -5. I morgon är sista dagen med cellgifter och sedan är det en vilodag på Måndag och sen transplantation på Tisdag. Sen kan vi börja räkna uppåt igen. Uppåt ur detta svarta hål. Detta svarta paus hål. 

Får Stesolid med jämna mellanrum. Trodde att jag skulle bli trött av det men känner ingenting. Det enda jag känner något av är all vätska som pumpas in i kroppen. Fy vad jobbigt det är. Inte bara cellgifter utan mängder med vätskedropp också. Och vätskan samlar jag på mig så jag känner mig som en boll. Så får jag vätskedrivande så jag får springa på toa en gång i minuten, samtidigt som mer vätskedropp går in. 

Jobbigt, men det är nått man måste få i sig så som vanligt gillar vi läget...

 

Patrik, Agnes, Malin och Rickard kom upp igår. Så mysigt att ha dem alla här. Patrik och Agnes sov med mig på rummet och Malin och Rickard fick låna ett anhörigrum. Patrik och Agnes åkte hem idag igen för att vara med på avslutning med fotbollslaget. Men Malin och Rickard får jag behålla lite till. 

Jag längtar till jag får gå ut och andas lite frisk luft. Här kan man inte ens öppna fönstren. Vill bara känna vinden lite. Känna lite kyla i ansiktet. Känna allt som alla andra får känna. Bara lite.

Läste vad jag skrev för sju år sedan i bloggen. Då skulle jag få flytta över till patienthotellet. Då var allt klart liksom. Då var det bara "utslussnungsdelen" kvar. Tänk om vi hade varit där nu....

 

Av Jenny Mahlberg - Torsdag 19 okt 22:24

Man kan få samma mediciner flera gånger och reagera olika på dem. Cellgiftet jag får nu har jag fått tidigare. Av detta fick jag som typ växtvärk i benen. Det fick jag denna gång också. Cellgiftet har också alltid satt sig på rösten. Det har det inte gjort denna gång. Inte än iallfall. Men tidigare har det kommit på en gång nästan. Förhoppningsvis slipper jag det denna gång. 

Men i morgon är det ett nytt cellgift. Som jag inte fått tidigare. Vet ju inte hur jag kommer reagera på det. Medans jag får det cellgiftet måste jag också ta Stesolid. För att man kan krampa när man får det. Ingen som jobbar här har varit med om det, men det har hänt och då har Stesoliden satts in. Första tabletterna fåfr jag klockan tolv inatt. Man kan bli trött av dem. Hoppas på att inte bli allt för trött eftersom Agnes och Patrik kommer i morgon. Men jag kan ju som inte välja bort medicinen heller så som vanligt är det bara att gilla läget. 

 

Idag har min moster och hennes man varit hit och hälsat på. Roligt med lite sällskap. Annars har det inte hänt så mycket. På ronden sa de inte så mycket. De frågar mest hur jag mår och om jag känner några biverkningar. Har blivit lite ömmare i tungan så där är det nog nått på gång.

På eftermiddan var en av AT läkarna in igen. Efter förra gången jag var sjuk fick jag börja äta en östrogentablett. För att inte hamna i klimakteriet. Där vill man ju inte vara....

Den tabletten innehåller nånting som kunde ge komplikationer vid transplantationen så från idag ska jag inte äta den. Sen när allt är klart får jag börja igen. Det är nått hela tiden...

LÄngtar nått fruktansvärt efter min familj nu. Men i morgon är de här så jag får kramas lite med dem.

Vad skulle jag göra utan dem...

Av Jenny Mahlberg - Onsdag 18 okt 21:14

Det blir tomt och tyst när Patrik åker. Saknar honom så fort han gå ut genom dörren. Min klippa!

Men han är snart tillbaka igen och då har han Agnes med sig. Och Malin och Rickard kommer snart upp också.

Och i morgon kommer min moster och hennes karl. Så jag ska nog få dagarna att gå.

Idag startades första cellgiftsdoroppet. Ett två timmarsdropp. Idag är vi på dag -7. Sen räknas det ner till dag 0 som är transplantationsdagen. Har mått bra idag. Kände lite illamående på förmiddagen, men det lade sig. Växtvärkskänslan i benen är tillbaka. Men det brukar jag få när jag får detta cellgift. Det brukar ge sig efter nån dag.  Jag har tagit ett EKG idag. Det var nått som var lågt. Tror det var Calium. Och när de satte in medicinering för det så gör de också EKG. Kan ha varit något helt annat som var lågt också men det är Caliumet jag kommer ihåg att de pratat om. Men efter några tabletter så var det på en bra nivå igen.

Har haft vätskedropp ända sen igår kväll. Samlade på mig ganska mycket vätska. Hela kroppen kändes svälld. Så jag påtalade det för sköterskan. Hon sa att de går oftast på hur vikten är först och främst när de ska vätskedrivande, men de går även mycket på hur man mår. Så jag fick en liten dos i CVK:n. Tog väl två sekunder så var jag tvingen att gå på toa. Och sen fick jag springa....

Hann läsa två rader i boken jag läste och sen var det dags igen. Två rader till och sen var det dags igen.

Men känslan i kroppen blev mycket bättre så förhoppningsvis är allt ute nu.

 

Maten går fortfarande bra att äta. Man får rätt stora portioner. Så allt får jag inte ner. Men är så glad över att det iallafall går att äta. Det kommer nog dagar framöver när jag inte kan äta så det är bara att passa på nu.

Fick gå ut på en liten promenad innan de kopplade på nästa vätskedropp. Hann gå en liten sväng och få lite lugt. Skönt men kallt. Hann prata en massa i telefon medans jag promenerade. Man måste ju störa folket därhemma i sina sysslor. Skönt att höra deras röster, höra om deras vardag, vad som händer i deras liv. Skönt att inte bara prata doseringar, läkemedel och cancerskit. Att känna sig lite vanlig. Lite delaktig i deras liv även om jag bara sitter här uppe. 

I morgon är det samma dosering som idag har jag för mig. Sen på fredag tillkommer det nått cellgift som jag inte fått tidigare. Läskigt....Men det ska nog gå bra det också. Det måste ju in. Det svarta monstret måste ju utrotas totalt....

Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18 19
20
21 22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se