Senaste inläggen

Av Jenny Mahlberg - Tisdag 14 mars 10:04

Igår fick jag äntligen åka hem. Sååååå skönt!

Jag var lite orolig att de skulle säga att jag måste stanna några dagar till med tanke på att crp hade gått upp i några dagar och den här jävla inflammationen i skinkan. Men igår hade crp gått ner lite igen och eftersom jag tyckte att skinkan kändes lite bättre så fick jag åka. 

Patrik köpte med sig två tårtor som vi gav till sköterskorna. Helt underbar personal på avdelningen. 

Vilket jobb de gör!

De springer och servar en med grejer, städar, fixar mat, lugnar, tröstar, peppar, förklarar, pratar och tar hand om en. Verkligen rätt människor på rätt plats. Skickar en extra tanke till sköterskan som stod och höll för min näsa i två timmar när blodet bara forsade. Hon stod där och småpratade med mig och Patrik och ingav ett lugn. Så mycket värt....

 

Innan vi åkte från sjukhuset skulle Patrik gå på apoteket och hämta ut medicin till mig. Jag plockade ihop grejerna och sen tänkte jag att jag går väl ut i korridoren utanför avdelningen och väntar på honom. Så jag tog min väska och dataväskan och promenerade iväg. Tänkte att det kan ju inte va så jobbigt....

Men det var det. Gick inte så långt från avdelningen. Stannade innan dörren ut i rätta korridoren. Där får jag ju inte vistas. Trodde benen skulle kesa ihop. Blev matt. Så det var verkligen skönt när jag till slut fick sätta mig i bilen. Eller .... ja....det är ju inte så skönt att sitta på skinkan med en inflammation. Så jag fick sitta snett på sätet hela vägen hem. Inte så nice, men idag känns det mycket bättre. 

I morgon kanske det är helt borta....man kan alltid hoppas...

Fick äntligen träffa Malin igår också. Kändes som en evighet sedan. Hon var här när vi kom hem och stannade till middag. Hon och Agnes bakade kladdkaka till efterrätt för att fira att jag fick komma hem sa de. Underbara ungar!

Och sen fick jag äntligen krypa ner i min egen säng. Ni anar inte vilken känsla det är. Men det toppar inte känslan att äntligen få somna bredvid den man älskar. Att få känna hans värme och ligga och småprata lite innan man somnar. Vad skulle jag göra utan honom? Hur skulle jag ha klarat detta utan honom?

Vi är inte riktigt i mål på denna helvetesresa. Men snart.... hoppas jag.

  

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Söndag 12 mars 16:29


Så har ännu en helg gått här. Nu går det riktigt bra att äta. Inget smakar riktigt som det ska , men så skönt att få tugga på nånting. Känna lite smaker. Har ätit grillad kyckling. MUMS!

Är så tacksam att det finns människor som springer och köper mat åt mig när jag blir sugen. Så mycket värt för mig!

 

Har fått nån inflammation i ena jumsken/skinkan. Lite svälld och lite röd. Lite ont när man rör sig och när man sitter.

Ingen som vet vad det är. Av cellgifterna kan man ju få alla möjliga konstiga saker....

Crp har tyvärr gått uppåt de senaste dagarna. Sköterskorna säger att så kan det vara när man går från dropp till tabletter. Det tar längre tid för medicinen att komma ut i blodet. Läkaren pratade ju om att jag kanske skulle få åka hem i morgon. Försöker att ställa in mig på att det inte blir så, , men vi får se.

Har haft lite besök i helgen. Alltid lika trevligt när det händer nått. Har ju stirrat på dessa fyra väggar i en och en halv vecka nu.  Det bästa var igår när Agnes ringde och frågade om jag ville att de kom ner och tittade på mello med mig. Naturligtvis ville jag det. Så de kom in genom dörren strax efter åtta igår kväll. De sov över och åkte hem på förmiddagen. Badhuset och Ottilia hägrade för Agnes. Egentligen skulle de ha kommit över dan idag, men detta blev ju mycket bättre.

 

Ja... dagarna rullar på här. Önskar att värdena bara har raketstigit till i morgon, men det är nog inte så troligt. Läkaren säger att immunförsvaret börjar nog inte röra sig förrän på Onsdag kanske.....

 

ANNONS
Av Jenny Mahlberg - Torsdag 9 mars 13:03

Det händer inte så mycket här. Provtagningar, sängbäddning, antibiotika och annat tråkigt. 

Jag har inte ont i munnen längre. Fy faan vad jobbigt det har varit. Inte kunnat fukta läpparna ens för det gör så ont att sträcka ut tungan. Man märkte verkligen vad mycket man använder tungan....

Att inte kunna ringa och säga godnatt till Patrik och Agnes var jobbigt. SMS är inte samma sak...

Har varit hungrig i snart två veckor. Näringsdroppet mättar inte direkt. De senaste dagarna har jag fått i mig lite näringsshaker och idag fick jag i mig en pannkaka till lunch. Det går åt rätt håll, men det går såååå sakta. Läkaren säger att jag måste ha tålamod. Inte ha så bråttom. Ta det lugnt....

 

Mina värden är fortfarande i botten. Inget immunförsvar. Isolerad. Får inte gå ut i korridoren förrän efter halv nio på kvällen och då är jag oftast så trött så jag orkar inte. Jag försöker att göra programmet jag fått från sjukgymnasten två gånger om dan. För att röra lite grann på mig iallafall. 

Igår fik jag fylla på Trombozyter och idag har jag fått fylla på med lite blod. Det är jobbigt när blodvärdet är dåligt. Hör pulsen inne i huvudet hela tiden och man mår lite halvilla och det är en pers att bara gå på toa. Men nu har blodet gått in och det känns bättre.

Jag får antibiotika fyra gånger per dygn, i droppform. I morgon ska de gå över till tabletter. All annan medicin är redan över i tablettform. Skönt att inte vara knuten till den där jobbiga stolpen hela tiden. Näringsdroppet får jag på natten. Då ligger jag bara i sängen ändå så då gör det inget om jag är uppkopplad. 

Läkaren sa på ronden idag att de är ännu mer försiktig med att skicka hem mig nu eftersom de är rädda att jag ska få ännu en infektion som gör att påfyllningen av cellerna inte går att genomföra. Kanske att jag kunde få permis mellan lördag och söndag. Men då kan jag lika gärna vara kvar sa jag. Det blir bara jobbigt att åka. Hon sa också att det är avståndet hem som gör att de tvekar lite extra med att skicka hem mig. Får jag en infektion så kan den blossa upp snabbt och jag kan bli riktigt dålig. Då är tip mil för lång väg.

 

Har också fått informationen att transplantationen i Umeå bara är över dan. De pumpar in cellerna och sen får man åka hem. Sen är det täta kontroller efteråt. Antar att det kanske blir som för sju år sedan. Jag åkte upp en gång i veckan har jag för mig och tog prover hemma också däremellan.

Man är inte infektionskänslig efter transplantationen iallafall. Det var ju skönt.

Förra gången låg jag inne sju veckor tror jag och var helt utslagen. Men då fick jag en vanvettigt tung cellgiftsbehandling innan jag fick cellerna. Det kommer jag inte få den här gången. Så det är lite svårt att veta vad som var sviter av cellgifterna och vad som var sviter av transplantationen.

Jag frågade också när jag kunde börja jobba. Gud vad jag saknar mitt jobb.....

Det var ju svårt att svara på den frågan naturligtvis. Allt beror på hur mycket GvH man får. Det är att min kropp kämpar mot Tommies celler. Läkarna vill att man ska få lite grann, då ser de att kroppen fungerar som den ska. Förra gången hade jag bara lite i munnen som jag inte märkte något av. Så jag hoppas att det blir liknande den här gången. Vill inte ha de grövre stadierna av GvH som man kan få...

Men iallafall.... Läkaren svarade att efter sommaren skulle jag nog vara fit for fight för att börja jobba. Så det låter ju bra!

Jag saknar mitt jobb, kollegorna och alla människor jag får träffa. Jag saknar att göra något på dagarna. Känns som att jag missar jättemycket. Som tur är så har jag de bästa kollegorna som finns som uppdaterar mig om vad som händer och sker på kontoret. Så jag känner mig inte helt borta iallafall. 

 

Jag är grymt sugen på en McFeast. Jag är sugen på att dippa grönsaker. Men jag får inte. Ska helst undvika grönsaker fram tills att transplantationen är gjord. Men jag vill äta något gott. Sitter och funderar på vad som kan finnas på affärerna som jag kan skicka någon att köpa. Har ju några underbara vänner i denna stad som lovat att hjälpa mig. 

Av Jenny Mahlberg - Söndag 5 mars 12:50

Det är mycket som är frustrerande med att vara sjuk. Att måsta vara på sjukhus. 

Men det jag blir mest frustrerad över det är när jag inte är pigg när familjen är här och hälsar på. Patrik och Agnes kom igår och jag sov mest hela tiden. Hade dåligt blodvärde och fick två påsar blod så det är klart man blir trött. Men det är jobbigt att knappt orka hålla ögonen öppna när de är här. 

Vi tittade på mello iallafall och rätt vad det var så kom näsblodet. Fy faan , det är inga små mängder som kommer. De fick komma och bränna av kärlet igen. Obehagligt, frustrerande och något som jag hade hoppas att Agnes hade sluppit se....

I morse när vi vaknade så hade jag ont i huvudet. Så ont så det kändes som att om jag rörde mig så skulle jag kräkas.

Efter frukost åkte Patrik och Agnes hem. Och jag sov fram till tolv, då hade huvudvärken släppt.

Har fortfarande ont i munnen. Kan tycka att det går lite lättare att prata, men ont som faan gör det.

Imunförsvaret har inte börjat röra sig än så än har det inte vänt. Behöver inte fylla på nånting i dag heller.

Så idag händer det inte mycket.....

Av Jenny Mahlberg - Lördag 4 mars 08:44

Förbannat ont gör det i munnen. Nu börjar fjärde dagen när jag inte kan äta och inte prata. Får skriva lappar till sköterskorna när jag vill nått. Ibland kommer jag åt med kinden eller tanden eller nått på nått extra ömt ställe och då tror jag att hela tungan ska explodera. Har fått testa lite olika preparat för att mildra smärtan, men inget funkar klockrent. Och de håller inte i sig så länge. Har bland annat prövat nån gel som ska vara som tandläkarbedövning och den känns precis som så. Men hjälper mest på de små såren. Kommer inte åt längst in på tungan där det gör som ondast heller.

Får näringsdropp, men jag är såååå hungrig. Är törstig, men kan inte svälja ner vattnet ordddentligt så det släcker törsten. Jag vill att det vänder nu!!!!!!!

Igår låg crp på 153. Lite högre än dagen innan. Blodvärdet var på 86 så det är precis på gränsen för att måste fylla på. Och Trombozyterna låg på 18. Håller tummarna för att det inte blir nå näsblod den här gången...

 

Av Jenny Mahlberg - Onsdag 1 mars 18:39

Tillbaka i Sundsvall då . Fick feber på eftermiddan så då var det bara att åka in.

Har så ont i munnen så det gör tillochmed ont att svälja saliven.  Kan inte äta och det gör jätteont att prata också.

Håller tummarna för att det inte ska hålla i sig så länge....

Av Jenny Mahlberg - Måndag 27 feb 13:48

Det är grymt skönt att ligga i sin egen säng, men jag sov dåligt inatt. Vaknade femtioelva gånger. Hade lite problem med magen också. Chockade nog magen igår när jag kom hem och började tokäta. Åt två portioner ris och kyckling, majskolvar och sen dippade vi grönsaker till Farmen.

Måste ju passa på att äta grönsaker medans jag får. I morgon kan det vara kört....

Fick åka hem i går när de kopplade loss mig från droppet. NU hoppas jag att jag aldrig behöver pumpa in detta gift i kroppen nå mer. Innan den här cellgiftsbehanlingen så var jag ju rätt pigg. Jag var ju frisk. I remission som det heter. Inga cancerceller i benmärgen. Så mina värden är inte nere på noll än. Därför jag är så pigg antar jag. Har bara lite känningar i munnen. Och det kommer naturligtvis att bli värre och värre ju lägre mina värden går. 

Hemsjukvården var här idag och tog prover. Kommer onsdag och fredag också. Om det inte är så att jag åkt in med feber eller nått då. Förhoppningsvis får jag vara hemma lite längre än förra gången eftersom värdena inte nått botten än. Förra gången så kunde jag inte gå hela vägen ut till bilen utan fick stanna och vila på vägen. En mycket obehaglig känsla att bli så där trött och matt....

 

I fredags skulle vi ha varit på konsert med Takida och Stiftelsen i Sundsvall med ett gäng goda vänner. När vi inte kunde gå så valde några att sälja sina biljetter och några valde att gå ändå. Var grymt avundsjuk på dem som kunde gå. Visst, jag har sett dem ett X antal gånger. Men de är ju så bra.

Och mina underbara vänner hade med sig presenter hem till mig!!!

 

Signerad t-shirt, väska, pins, kort, klistermärken och grejer. 

Tack så hemskt mycket!!!!!!

 

 

Av Jenny Mahlberg - Torsdag 23 feb 17:24

Inte hänt mycket idag. Knappt sovit nått inatt. Morgon tidigt eftersom en av de jag delar rum med behövde hjälp av sköterskorna och de drog igång all takbelysning. 

Har tittat på skidåkningen.

Dygnet runt pumpas ju cellgifterna in. Det blir mycket vätska som går in i kroppen. Har gått upp 2.5 kilo i bara vätska. Magen är dom en boll. Känns som att jag ätit julbord eller nått. Jobbigt....

Presentation


Det här är mitt liv. Jag älskar mitt liv. Jag har överlevt cancer. Leukemi.
Att vid 31 års ålder stirra döden i ögonen, ge en käftsmäll och vandra vidare.
DET är underbart!

Gästbok

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ youaremyworld med Blogkeen
Följ youaremyworld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se